goalballjonny

Följ min väg mot världseliten i goalball

Tillbakablick på verksamheten i Linköping

Publicerad 2015-11-19 11:04:07 i Vem är jag?,

Vi startade upp goalballverksamheten här i Linköping genom SRF i början av år 2007. då var det mest som en kul grej, vi hade ingen utrustning, inga mål, inga skydd eller någonting och vi tränade en gång i månaden.

Sedan tog LHIF över verksamheten hösten 2008, för att kunna ge oss bättre förutsättningar och för att vi skulle kunna träna mer. Nu började vi träna en gång i veckan, vi fick några rangliga gamla mål som vi fick stuva ut från ett förråd innan varje träning, skruva ihop dem och sedan göra samma sak efter träningen. Jag köpte även mina första skydd och någon månad senare också mina första skor. Innan dess hade jag spelat i strumplesten, för jag tyckte man kände linjerna bättre då.

Som en uppstart för vår nya, lite mer seriösa, satsning, hade vi en goalball camp under sommaren 2008, ledda av Stefan Gahne och Mikael Åkerberg, två av mina kollegor i landslaget numera. De hade mycket att lära ut och hela laget kände verkligen hur mycket vi gick framåt bara under de tre dagarna.

Under hösten hade vi också ett läger i Stockholm, tillsammans med ungdomar från Göteborg och med landslagsspelare som ledare. Känslan när vi då fick se dem spela var ungefär "wow, shit, vad hårt de skjuter, tänk att någon gång bli så bra som de är!".

Ja, utåt sett såg allting ganska bra ut. Det var en seriös satsning som tog form i Linköping och vi spåddes en ljus framtid i goalballsverige.

Riktigt så blev det inte.

Vi vann visserligen första tävlingen vi ställde upp i, Cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg. Det var vi och två lag från just Göteborg som var med och egentligen var det väl mest att se och lära. Vi drog på oss mängder av straffar för div. olika förseelser under helgen och jag minns att jag inte visste att bollen släpptes i krysset när måldomaren lade in bollen på planen vid straff. Jag minns att jag vid ett tillfälle gick och ställde mig i mitten när jag skulle skjuta en straff, väntade på bollen, som inte kom, för den hade ju redan lagts in i krysset, där den ska ligga. Egentligen hade jag fått en straff mot mig för ten seconds där, men domarna hade överseende med det och det blev istället official's mistake.

Vann turneringen gjorde vi hursomhelst och det var vår enda turneringsseger någonsin, tills nu under Stockholm paragames för en knapp månad sedan. Det gick alltså nästan sju år mellan turneringsvinsterna.

Efter vinsten i Cannon cup fick vi istället ett brutalt uppvaknande under Malmö open 2009 och därefter måånga turneringar efter det. Vi blev knockade i nästan allting vi ställde upp i, inte sällan med 10-0. Det hände t.o.m. att vi blev knockade i första halvlek, men vi tyckte att vi gjorde så bra vi kunde och att vi tog små men ändå steg framåt för varje gång.

Klarade vi att förlora med "bara" 1-8 var det en skitbra match av oss, ungefär på den nivån låg det.

Det här pågick under i stort sätt tre år, 2008-2011. Vi kom sist i turnering efter turnering, släppte in mängder med mål, gjorde få mål framåt och hade ingen aning om att det fanns något som hete spelsystem eller vad som var vesentligt att träna på och hur man på bästa sätt tränar på detta.

att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in i landslaget 2010 säger det mesta om det.

Varför jag satt på huk har en väldigt enkel förklaring. Jag visste inget annat. Jag trodde att det var så man skulle sitta, för jag hade ju aldrig sett hur någon annan gjorde och ingen hade heller sagt åt mig hur jag skulle göra. Inte förrän Florim kom in i bilden i och med mitt landslagsinträde.

Vår dåvarande coach här på hemmaplan hade ingen erfarenhet alls av goalball sedan tidigare och levde efter filosofin att "känns det bra, kör på det". Med andra ord fick vi göra lite som vi ville, både offensivt och defensivt, bara det kändes bra. Att det fanns ett samband mellan våra ständigt upprepade jumboplatser och vårt uppträdande i först och främst defensiven fanns inte på kartan. Vi hade inte de insikterna eller den förståelsen för sambanden och coachen gjorde som sagt lite på sitt eget sätt. Bara det såg bra ut utåt sett så var det bra så. Hur vi tränade och vad som ingen annan såg, det var inte lika viktigt.

Vi hade exempelvis helt meningslösa övningar under våra träningar som exempelvis "skottkraft" och "härdning". Det senare innebar att man låg utsträckt, som när man räddar en boll, och någon annan sköt på en. syftet var att träna på att ta emot hårda bollar. Problemet är att man aldrig bara ligger som en slapp utsträckt fjäder och väntar på bollen när man spelar match, + att ingen av oss sköt något vidare hårt, även om vi tyckte det då. "Skottkraft" innebar helt enkelt att försöka skjuta så hårt som möjligt. Att dela upp skottet i olika delar, nöta teknikdetaljer eller liknande för att få iväg bollen ännu hårdare fanns inte på kartan. Nej, här gällde det bara att svinga armen och skjuta så hårt som möjligt. Jag minns att vi t.o.m. sköt tvåhandsskott, alltså när man håller i bollen med båda händerna, i nästan två år. Varför detta är fel beror dels på att man i huvudsak inte skjuter med armen,utan med ben och bål. Det hade vi ingen aning om då. Dels hamnar fokus fel i grundträningen. Visst, det kan vara positivt att ha ett bra skott, men läcker man som ett såll bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör, då förlorar man ändå matchen, men någon form av defensiv nötning fanns inte heller på kartan.

Ja, som ni ser var i stort sett hela verksamheten sned. Vi tränade på fel saker, det vi väl tränade på gjorde vi fel rent tekniskt och medvetenheten var väldigt låg i hela laget. Vi trodde ju att vi gjorde rätt, för vi, i alla fall jag, visste inget annat.

Att jag är där jag är idag, som kandidat till paralympics i rio nästa år, det är en resa som har varit allt annat än lätt. Det har tagit mig fyra år att fila bort allt vi lärde in fel under de första tre åren och lära om allt på nytt. En del har varit lättare än annat och jag har fortfarande en bit kvar, men att de första tre åren har satt spår är det ingen tvekan om. Tittar man på andra killar i landslaget, exempelvis Nisse och Olof, som visserligen inte tillhör A-truppen ännu, men som inom kort definitivt kommer vara där, så har de haft helt andra förutsättningar. Nisse har spelat i drygt tre år nu, Olof i drygt ett år. Nisse ligger klart före mig i sin utveckling och har redan varit med på ett EM och ett paralympicskval i Sydkorea, vilket jag inte har varit i närheten av. Olof skjuter redan nu bättre än vad jag gör och ligger inte långt efter rent defensivt heller. Då har han som sagt bara tränat ett år, Nisse i tre och jag i totalt sju.

Med andra ord, hade jag haft rätt förutsättningar från början, ja, då hade jag legat väldigt mycket längre fram i min utveckling än vad jag gör idag, kanske hade jag t.o.m. redan slagit mig in i truppen till paralympics nästa år då. Jag kan fortfarande nå dit nu med, men det är solklart att rätt förutsättningar är A och O för att utveckla spelare till att bli så bra som möjligt.

Än idag har vi inte några vidare bra förutsättningar här hemma jämfört med t.ex. Malmö eller Göteborg, men jämfört med hur det var när vi startade upp verksamheten är förutsättningarna betydligt bättre och medvetenheten hos både spelare och ledare är flera hundra procent högre än vad den var då, back in the days.

Så, kontentan av det här långa inlägget är alltså att rätt förutsättningar är A och O för att kunna utveckla spelare till att bli så bra som möjligt. Jag har haft sämsta tänkbara förutsättningar genom min karriär. De har blivit bättre genom åren, men de är fortfarande inte optimala. Att jag är där jag är idag har jag Florim och landslaget i stort att tacka för. Hade jag inte kommit in som lärling i detsamma hösten 2010, ja, då vetifasen var jag hade varit som spelare idag...

Nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland!

Publicerad 2015-11-12 10:01:00 i Smått och gott,

Jag såg nu att jag inte har nämt det för er här på bloggen, även om ni som följer min Facebooksida redan har sett det, men jag kan nu iaf avslöja att jag är nominerad till årets handikappidrottare i Östergötland.

Jag hade ingen aning om att jag var nominerad. Plötsligt en träning dök det bara upp en fotograf som ville fotografera mig litegrann inför galan. En väldigt trevlig och positiv överraskning får jag säga!

Den 27 november går i vilket fall idrottsgalan av stapeln här i Linköping och på länken nedan kan ni se alla nomineringar samt lite övrig info kring kvällen.

Idrottsgalan i Linköping 2015.

Jag hoppas att ni håller alla tummar ni kan för att jag ska ta hem priset som årets handikappidrottare i Östergötland!

Stockholm international paragames 2015

Publicerad 2015-11-01 21:55:15 i Tävling,

Det blev ingen medalj och kanske ingen bländande insats rent resultatmässigt i helgen, då stockholm paragames 2015 avgjordes i Brännkyrkahallen, Stockholm, men utefter förutsättningarna är jag klart nöjd med helgens insats.

Vi hade ju ingått ett litet sammarbete med göteborg till den här helgen , där jag spelade med deras elitlag, FSBU, och Lisa Ly spelade med Linköpings breddlag.

Det var FSBU's första elitturnering någonsin och med tanke på det, att vissa av spelarna bara har spelat ett drygt år och ändå håller en såhär hög nivå, + att medelåldern i laget bara är 19 år, där jag själv ändå sticker ut rent åldersmässigt i överkant, ja, då går det inte annat än att vara relativt nöjd med helgen.

Vi gör trots allt 42 mål på elitnivå, där jag faktiskt stod för tre av dem, vi vinner en match och gör under stora delar av helgen ett riktigt bra jobb. Att vi ska komma in och sopa banan med de andra lagen är det ingen som kan begära, allra minst vi själva, man måste ha rimliga och realistiska mål, men en sak är solklar, det finns definitivt potential i det här laget!

Resultaten då, med reservation för ev. fel:

FSBU - FIFH Malmö 3-13
FSBU - Denmark 11-9
FSBU - RGC Hansa 11-15
FSBU - Finland 11-17
FSBU - IFAS 6-16

Vi blir alltså knockade i två matcher, båda två mot våra svenska landslagskollegor, spelare som vi kan ganska bra, men som definitivt också kan oss och våra svagheter. Personligen är jag ändå ganska nöjd med mina två insatser i de matcherna, där jag visserligen var inne på minst tre mål bakåt mot FIFH och minst ett mot IFAS. Det är tempot jag har svårt med när det går riktigt fort, men framförallt förflyttningarna som kanske inte riktigt sitter klockrent.

Finland hade inte med sin absoluta spets till den här tävlingen, men flera i laget var med och tog VM-silver förra somaren och man är även regerande paralympicsmästare efter London, så det var inga dåliga spelare vi hade på andra sidan. Vi fick visserligen en katastrofstart med 4-0 redan efter 56 sekunders spel, men räknar man bort den första minuten av matchen så spelade vi faktiskt ganska jämnt med dem och vann faktiskt andra halvlek med 6-5. Matchen svängde hit och dit, ena stunden gjorde vi flera mål framåt, varefter de tog över taktpinnen igen och gjorde några snabba mål. Att göra elva mål på det motståndet är bra och att jag dessutom gjorde två av dem, det är jag riktigt nöjd med. stundtals håller vi också en riktigt bra defensiv.

Det gjorde vi också mot Denmark, som tog ledningen i matchen och som vid något tillfälle ryckte ifrån till några måls ledning på nytt, efter att vi ätit oss in i matchen, men där visar vi en enorm mental styrka, för det är så oerhört lätt att vika ner sig där och då, men det gör vi inte, utan vi reser oss igen, går ikapp till 9-9, varefter matchen står och väger, och sedan gör vi 10-9 och sedan också 11-9 på straff. En vinst i första elitturneringen för laget någonsin och även första elitvinsten någonsin för min egen del, trots att jag har varit med på några elittävlingar tidigare. En riktigt bra och väl genomförd match!

Det enda jag inte är nöjd med från helgen var min start i matchen mot RGC Hansa. Det är ett lag som låter väldigt mycket och det hade jag jätteproblem med. Ganska tidigt i matchen ledde de redan med 3-0. då fick jag gå ner som back, men de gjorde ändå 4-0. Vi reducerade visserligen, men kort därefter byttes jag ut och där och då var jag allt annat än nöjd, men jag revanscherade mig i andra halvlek, där jag byttes in igen, gjorde ett stabilt jobb som back och gjorde dessutom mål. Så den mindre bra insatsen kommpenserades av mitt andra inhopp i den matchen kan man säga.

För Linköping i breddklassen gick det betydligt bättre rent resultatmässigt:

Linköpings HIF - VFL Blau weiss 11-9
Linköpings HIF - IFAS 11-3
Linköpings HIF - Hammarby 9-2
Linköpings HIF - FIFH Malmö 7-5
Linköpings HIF - Brukarhusets IF WO

De resultaten gör att det blev guld för laget! Oerhört starkt jobbat och givetvis är det roligt, men typiskt att man ska göra det så bra när jag inte är med. Medaljskörden är ju minst sagt skral för min del, för klubben över huvud taget. det här var första turneringsvinsten på sju år, då vi vann cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg, vilken var det första vi någonsin ställde upp på som lag. så det var på tiden att det blev ett guld igen, kul!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Besökare online: Besökare idag: Besökare fr.o.m. 14-10-25: