Mental kamp
Som jag skrev i förra inlägget så gick inte löptestet förra helgen jättebra för min del, men efter helgen slog jag till med 23:40 under tisdagen. Ett pass där benen bara gick, där adrenalinet sprutade mot slutet och där jag bara tryckte lite extra och det gick hela vägen.
Idag var det raka motsatsen. Ett riktigt tungt pass, helt utan energi och där det verkligen blev en mental kamp för att klara hela distansen utan att stanna. första kilometen gick bra, andra var helt okej, men tredje och fjärde var riktigt jobbiga och jag var ytterst nära på att stanna flera gånger, men då tänkte jag på det där med att hata att förlora. Jag skulle fanimig inte förlora den där mentala kampen och det gjorde jag inte heller. Jag klarade hela sträckan och tiden blev 24:25. Klart sämre än i tisdags alltså, men med tanke på hur känsslan var så är jag ändå nöjd och framförallt är jag nöjd med att jag stod emot rennt mentalt och inte vek ner mig. det stärker psyket väldigt mycket. Tyvärr är det som med relationer och förtroende, det tar tid att bygga upp ett förtroende, men det kan raseras på en sekund. Samma sak här. Allt det jag nu har byggt upp under två-tre månade kan raseras om jag viker mig under ett pass och stannar. Därför är det så otroligt viktigt att inte ge med sig, för det kommer kännas så mycket bättre efteråt. I synnerhet för mig, för ni som har hängt med här ett tag nu vet vilka problem jag har haft just med löpningen, så att det går bra nu känns väldigt bra!
Ikväll blir det ett nytt mentalt test. Det är nämligen bara jag som kan träna, så lagträningen blir istället ett offenssivt nötningspass. att åka 20-25min med bil för att skjuta några skott i en övergiven idrottshall och sedan åka hem igen är inte jätteroligt, men det är då jag verkligen måste påminna mig själv på ett aktivt sätt om varför jag tränar som jag gör och varför även de här passen är av största vikt, för annars är det såå lätt att bara strunta i det och stanna hemma istället.
Idag var det raka motsatsen. Ett riktigt tungt pass, helt utan energi och där det verkligen blev en mental kamp för att klara hela distansen utan att stanna. första kilometen gick bra, andra var helt okej, men tredje och fjärde var riktigt jobbiga och jag var ytterst nära på att stanna flera gånger, men då tänkte jag på det där med att hata att förlora. Jag skulle fanimig inte förlora den där mentala kampen och det gjorde jag inte heller. Jag klarade hela sträckan och tiden blev 24:25. Klart sämre än i tisdags alltså, men med tanke på hur känsslan var så är jag ändå nöjd och framförallt är jag nöjd med att jag stod emot rennt mentalt och inte vek ner mig. det stärker psyket väldigt mycket. Tyvärr är det som med relationer och förtroende, det tar tid att bygga upp ett förtroende, men det kan raseras på en sekund. Samma sak här. Allt det jag nu har byggt upp under två-tre månade kan raseras om jag viker mig under ett pass och stannar. Därför är det så otroligt viktigt att inte ge med sig, för det kommer kännas så mycket bättre efteråt. I synnerhet för mig, för ni som har hängt med här ett tag nu vet vilka problem jag har haft just med löpningen, så att det går bra nu känns väldigt bra!
Ikväll blir det ett nytt mentalt test. Det är nämligen bara jag som kan träna, så lagträningen blir istället ett offenssivt nötningspass. att åka 20-25min med bil för att skjuta några skott i en övergiven idrottshall och sedan åka hem igen är inte jätteroligt, men det är då jag verkligen måste påminna mig själv på ett aktivt sätt om varför jag tränar som jag gör och varför även de här passen är av största vikt, för annars är det såå lätt att bara strunta i det och stanna hemma istället.
