Sportis camp i Mjölby
Under förra veckan var Julian och jag ledare för och visade goalball under Sportis camp i mjölby.
Sportis camp är ett läger för barn i mellanstadieåldern där de under fyra dagar får prova på massa olika idrotter, bl.a. bordtennis, handboll, mountainbike, fektning och goalball.
Det var fjärde året vi var med och andra eller tredje året i rad som jag och Julian höll i det på egen hand. Vi jobbar väldigt bra ihop, kompletterar varandra väldigt bra. Jag drar informationen, visar, berättar och förklarar hur sporten går till i början, Julian agerar sedan domare när vi spelar matcher och så har vi en liten frågestund på slutet, där barnen får fråga vad de vill, såväl om goalball som om mig och hur det är att leva och klara sig i samhället idag när man inte ser.
Flera av barnen sa rakt ut att goalball var det roligaste de hade testat på hela veckan, där de alltså totalt testar sexton olika idrotter, och jag fick dessutom skriva mitt livs första autografer. Inte så glamoröst som det låter kanske, men en autograf är alltid en autograf och killarna blev jätteglada och stolta över att ha fått en autograf från någon som är med i landslaget. På tal om landslaget så berättade mamma också att en på hennes jobbs son hade varit där och han hade varit helt lyrisk senare på kvällen, pratat goalball hela tiden och tyckt att det var superhäftigt att ha träffat och pratat med någon som är med i landslaget. Tycker det är superkul att jag kan vara en sådan förebild för barnen!
Barnen fick dessutom ut väldigt mycket av frågestunderna. Det märktes verkligen att de lyssnade och tog åt sig allt som jag berättade, allt från hur man häller upp ett glas mjölk eller steker en köttbit till hur jag ser, om det är svart eller hur det ser ut, hur man handlar kläder, tar sig fram ute på stan, använder ekolokalisering, och inte minst, hur man bör beté sig om man möter någon med en funktionsnedsätttning ute på stan och i synnerhet om denne ser lite vilsen ut, att man inte ska vara rädd för att fråga om han/hon behöver hjälp etc. något som de verkligen tog åt sig, även om det faktiskt för de flesta barn redan var självklart att gå fram och fråga, vilket är väldigt positivt!
Kort sagt var det en riktigt lyckad vecka där jag utan att skryta nog kan säga att vi var en av de mest populära sporterna under veckan. Kul!
Sportis camp är ett läger för barn i mellanstadieåldern där de under fyra dagar får prova på massa olika idrotter, bl.a. bordtennis, handboll, mountainbike, fektning och goalball.
Det var fjärde året vi var med och andra eller tredje året i rad som jag och Julian höll i det på egen hand. Vi jobbar väldigt bra ihop, kompletterar varandra väldigt bra. Jag drar informationen, visar, berättar och förklarar hur sporten går till i början, Julian agerar sedan domare när vi spelar matcher och så har vi en liten frågestund på slutet, där barnen får fråga vad de vill, såväl om goalball som om mig och hur det är att leva och klara sig i samhället idag när man inte ser.
Flera av barnen sa rakt ut att goalball var det roligaste de hade testat på hela veckan, där de alltså totalt testar sexton olika idrotter, och jag fick dessutom skriva mitt livs första autografer. Inte så glamoröst som det låter kanske, men en autograf är alltid en autograf och killarna blev jätteglada och stolta över att ha fått en autograf från någon som är med i landslaget. På tal om landslaget så berättade mamma också att en på hennes jobbs son hade varit där och han hade varit helt lyrisk senare på kvällen, pratat goalball hela tiden och tyckt att det var superhäftigt att ha träffat och pratat med någon som är med i landslaget. Tycker det är superkul att jag kan vara en sådan förebild för barnen!
Barnen fick dessutom ut väldigt mycket av frågestunderna. Det märktes verkligen att de lyssnade och tog åt sig allt som jag berättade, allt från hur man häller upp ett glas mjölk eller steker en köttbit till hur jag ser, om det är svart eller hur det ser ut, hur man handlar kläder, tar sig fram ute på stan, använder ekolokalisering, och inte minst, hur man bör beté sig om man möter någon med en funktionsnedsätttning ute på stan och i synnerhet om denne ser lite vilsen ut, att man inte ska vara rädd för att fråga om han/hon behöver hjälp etc. något som de verkligen tog åt sig, även om det faktiskt för de flesta barn redan var självklart att gå fram och fråga, vilket är väldigt positivt!
Kort sagt var det en riktigt lyckad vecka där jag utan att skryta nog kan säga att vi var en av de mest populära sporterna under veckan. Kul!
