goalballjonny

Följ min väg mot världseliten i goalball

Linköping försvarar totalsegern i Sverigeserien!

Publicerad 2017-12-02 17:45:00 i Tävling,

Lagbild_efter_guldet_i_sverigeserien_2017

På bilden ovan: #1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Albin Correia, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och framför oss med pokalen, tränare/coach Linda Morberg.

Förra helgen avgjordes fjärde och sista omgången av Sverigeserien 2017 och med 57 poäng och en överlägsen målskillnad på hela 201-93 (+108) försvarar vi vår totalseger från förra året, då vi vann serien med 54 poäng.

Sverigeserien spelas i fyra omgångar med sex matcher i varje omgång. Det är alltså tjugofyra matcher med totalt 72 poäng. På tjugofyra matcher missar vi alltså bara 15 poäng. Det är bra. Riktigt bra.

Jämfört med förra året så tar vi alltså 3 poäng mer i år, vi gör tjugotvå mål mer och släpper in femton mål mindre. Vi krossar två milstolpar, en åt varje håll, gör över 200 mål och släpper in under 100 mål.

Vi snittar alltså 8,4 mål framåt/match och 3,9 mål bakåt/match. Det att jämföra med förra året, då de siffrorna var 7,5 mål framåt och 4,5 mål bakåt. Svart på vitt, i hårda fakta, har det alltså gått framåt på alla fronter, både offensivt, defensivt och poängmässigt.

För egen del är jag nöjd med både helgens avslutande omgång och serien i stort. Jag har varit med under tre av de fyra omgångarna och nu i helgen gjorde jag hela sjutton mål, vilket var flest av alla i vårt lag, näst flest av alla under helgen och ett rejält lyft för mig själv, eftersom att offensiven annars inte är min styrka. Det är defensiven och den höll jag upp riktigt bra här under helgen.

Både Christer och Boris har sagt att det är lätt att spela med mig som center, eftersom att jag är så tydlig, både med att ge feedback på var deras skott hamnar på andra sidan, hålla ihop laget och kommunikationen och även styra laget i tighta sekvenser av matcherna. Det senare är väl något, om jag ska hitta något negativt i min egen insats, som jag själv tycker att jag kanske kunde göra lite bättre med tanke på min erfarenhet från högre nivå, just att styra laget, både bygga trygghet defensivt, som jag iofs tycker att jag gör, men även att bygga sekvenser framåt och se till så att båda backarna jobbar tillsammans. Det såg vi under en av matcherna mot FSBU i helgen, den enda som vi förlorade, 4-6. Där hamnade vi i underläge med 0-3 efter första halvlek och sedan vann vi alltså andra halvlek med 4-3. Då jobbade vi mer tillsammans och det gav resultat. Hade vi gjort det genom hela matchen tror jag nog att vi hade kunnat vinna den matchen också, men vi fick inte till det i första halvlek, då vi mest bara sköt utan att bygga upp. Det är också så vi faktiskt, tyvärr, gör de flesta av våra mål, utan att egentligen bygga upp en luvcka. Visst, vi rör oss ganska mycket och gömmer boll en del, men vi bygger egentligen inte upp så mycket och det är något vi behöver träna mer på, om vi ska kunna utmana mer i tighta matcher som den här mot FSBU med skickligare spelare som kan läsa spelet bättre.

I övrigt slog vi FIFH Malmö med 13-6, knockade iFAS med 12-2, slog FIFH igen med 10-4, IFAS med 9-4 och avslutade med att knocka FSBU med 12-2.

Hela tabellen skrivs såhär:

1, Linköping 57p +102
2, FSBU 41p -2
3, FIFH Malmö 19p -48
4, IFAS 19p -55

Oscar Alverstedt vinner herrarnas skytteliga med 74 mål. FSBU fortsätter alltså att producera bra skyttar, för förra året vann Olof Ryhberg skytteligan och innan det har Nils Posse och David Lara Levén tagit hem den. Alla tre är nu en del av landslaget.

Bakom Oscar har vi dock Albin, Christer och Boris på plats två, tre och fyra i skytteligan. Jag placerar mig på sjätte plats med mina 33 mål.

Jennifer slutar tvåa i damernas skytteliga med 31 mål. Så vi har en väldigt bra bredd på vårt skytte, där alla spelare är med och bidrar och kan göra mål. Det är väldigt positivt och samma sak gäller även defensivt. Där är alla fem spelare generellt sett också väldigt trygga och stabila.

Förra året kändes det nästan lite overkligt att vi faktiskt hade vunnit hela serien, äntligen, efter alla års slit. I år känns det inte lika overkligt, men det kan ändå inte nog poängteras vilken resa vi ändå har gjort som lag. Tittar man på var vi stod för typ fem-sex-sju år sedan så är det en enorm utveckling. Det är nästan som natt och dag. Då var vi nöjda om vi förlorade med 8-2 och inte blev knockade. Jag satt fortfarande på huk i min utgångsposition och något taktiskt eller tekniskt tänk fanns inte på kartan. Nu är det istället vi som knockar motståndarna och all defensiv nötning här hemma har gett resultat. Vi har byggt upp ett väldigt stabilt och bra försvarsspel på breddnivå och är numera med och utmanar om medaljerna i flera turneringar. Vi är inte längre den slagpåse som vi var för några år sedan, det lag som de andra mer eller mindre räknade med att slå och som de också gjorde så gott som alltid. Nej, det är en enorm resa vi har gjort och med tanke på hur situationen ser ut här hemma med begränsat bra halltider, väldigt få deltagare, vi kan nästan aldrig spela match på träningarnna osv. så är det grymt och även om jag personligen siktar mycket högre än Sverigeserien så känns det ändå bra tycker jag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Besökare online: Besökare idag: Besökare fr.o.m. 14-10-25: