goalballjonny

Följ min väg mot världseliten i goalball

Utvärdering av den senaste hypertrofifasen

Publicerad 2018-02-25 17:57:00 i Träning,

Nu är det dags att sumera en hypertrofiperiod som har varit väldigt lång.

Jag inledde den i oktober och den har alltså varat under fyra månader.

Fyra månader skulle svart på vitt innebära i stort sätt 32 styrkepass, om vi förutsätter två styrkepass i veckan och att det är fyra veckor på en månad.

Så har det absolut inte varit.

12 styrkepass har det blivit sedan i oktober.

Det är alltså tre pass/månad och knappt ett pass/vecka.

Förvisso har det både varit jul och hela den biten, + att jag hade väldigt strul med ledsagare där i slutet av hösten och inte körde någon styrka alls på drygt en månad innan Nalin kom in i bilden, men volymen har absolut inte varit vad den borde.

Hösten var riktigt dålig ur styrkesynvinkeln och det har dessutom inte varit det lättaste att få ihop livspusslet sedan jag började jobba. Innan dess var ju träningen min fasta punkt i vardagen, det var då jag kom ut och det var den som var vad jag utgick ifrån när jag planerade mina dagar. När jag började jobba blev jobbet den punkten och träningen kom mer i andra hand. Det är svårt att förklara, men jag känner inte riktigt att energin har funnits där till att träna så mycket som tidigare, även om jag bara jobbar halvtid. Allt tar mer energi när man inte ser, så är det bara, och ibland har jag därför istället valt att vila och ta hand om mig själv istället för att träna.

Mängden är inte alltid det viktigaste, kvaliteten på de pass man genomför är viktigare och därför har jag i stort snarare legat på 4-5 pass i veckan under de senaste månaderna istället för 6-8 pass, som det var tidigare.

Sedan Nalin kom in i bilden har jag börjat komma igång lite mer med styrkan igen, men det har snarare handlat om ett pass/veckan än två pass och jag känner inte att jag har gått framåt särskilt mycket. Det är inte så konstigt. Volymen har varit alldeles för liten för det, ett pass/veckan är mycket bättre än inget, men när man har tränat under ett antal år, kroppen är van att träna och allt det där, då ger inte ett pass/veckan särskilt stor effekt mer än att i princip behålla den styrka jag redan har och det är också ungefär så det känns. Jag har inte gått framåt särskilt mycket, men jag har behållt den nivå jag hade innan.

Ska man se det svart på vitt så har jag väl höjt mig litegrann ändå, för när Nalin och jag började träna och jag inte hade styrketeränat på drygt en månad, då fick jag sänka vikterna på ganska många övningar. De vikterna har jag mestadels kunnat höja nu igen. Det är bara chinsen som jag fortfarande inte är i närheten av vad jag klarade när jag och Julian tränade regelbundet. Troligtvis kan det bero på att jag har blivit tyngre, men jag har faktiskt inte vägt mig, så jag vet inte riktigt hur många kilon det kan handla om.

Nu kommer jag gå in i en period av maxstyrka som kommer att vara i ungefär två månader. Därefter går jag in för att toppa mer inför VM, först med explosivitet och slutligen med snabbhet.

Uttagen till träningsläger i Ukraina

Publicerad 2018-02-18 19:06:00 i Landslagsuppdrag,

1-4 mars kommer vi att ha ett träningsläger med Ukraina i Ukraina.

Vi åker dit med åtta spelare. Fem av de åtta var redan klara innan Malmö open och sedan var det jag, Olof, David, Dzenan och Albin som slogs om de tre sista platserna.

Albin var som sagt inte med i Malmö, så homom kunde vi räkna bort där. Då stod det alltså mellan mig, Olof, David och Dzenan.

Alla fyra blev uttagna, för Magnus, som var uttagen redan innan Malmö, fick tyvärr inte ledigt från jobbet och då fick jag följa med som reserv.

Klart det hade varit roligare att ta en ordinarie plats, men huvudsaken är att jag får åka med och det blir min första internationella landslagsaktivitet sedan 2013, då jag gjorde debut i Pajulahti.

Sedan dess har jag inte blivit uttagen till någonting, varken mästerskap eller tävlingar.

2013 hade Nisse precis börjat spela goalball och Olof hade inte ens börjat spela. Nisse har nu varit med på ett paralympics och Olof var egentligen uttagen till EM i höstas, men tvingades tacka nej.

Så det har hänt väldigt mycket under de här åren, mestadels saker som inte har varit till min fördel, men huvudsaken är som sagt att jag är uttagen nu och det ska bli riktigt kul får jag säga! Det är sådant här som gör att man orkar fortsätta kämpa, trots att förutsättningarna är ganska dåliga, när man får lite payback för allt slit, vilket det hittills har varit ganska dåligt med.

Guld i Malmö open 2018!

Publicerad 2018-02-13 16:08:00 i Tävling,

Lagbild_efter_guldet_i_Malmo_open_2018

På bilden:
#1 Jennifer Flisborg, #5 Johan Pettersson, #6 Jimmy Danielsson, #8 Boris Samuelsson, #9 Christer Engman och coach Linda Morberg.

Årets första tävling med klubblaget var som sig bör Malmö open, i vilken det blev guld, som ni kan se på bilden ovan!

Malmö open är en årligen återkommande tävling för ca. 2000 idrottare från 28 olika nationer som tävlar i 14 olika idrotter, däribland alltså goalball.

Vi, Linköping, har ställt upp i Malmö open alla år sedan 2009, med undantag för förra året, då det strulade till sig så att det inte blev något.

De första åren blev vi i princip knockade i alla matcher, förlorade med typ 0-10, slutade sist och hade typ -40 i målskillnad.

Vi har sakta men säkert klättrat uppåt, tagit medalj vid ett par tillfällen, men aldrig vunnit, förrän nu.

Det var dock en oerhört jämn tävling.

Laget spelade en match i fredags, innan jag kom ner, eftersom att jag var tvungen att jobba torsdag och fredag.

Den matchen, mot brittiska Worchester, vann Linköping med 10-6, men sedan följde två uddamålsförluster under lördagen, mot Kultamusukat från Finland, 2-3, och Fen tigers från Storbritannien, 3-4.

Därefter var det så jämnt att vi hade allt i egna händer inför den avslutande gruppspelsmatchen. Förlorade vi riskerade vi att sluta femma och sist i gruppen och därmed få spela om plats 9-10, men vann vi skulle vi sluta tvåa i gruppen, bakom Fen tigers, och ta oss vidare till semifinal.

Det gjorde vi också, för vi vann matchen med 8-6.

Semifinalen spelade vi mot Kleio Thessaloniki från Grekland, ett lag som hade vunnit Malmö open två år i rad och som jag inte ens tror hade förlorat någon match under de båda åren, plus detta året då.

Inte förrän nu, för i semifinalen lyckades vi till slut vinna med 5-4, efter att vi först gjort 1-0, men där de vände till 2-1 i halvtid och där vi sedan följdes åt upp till 4-4, varefter jag sedan tryckte in 5-4 med 3 minuter kvar att spela. Det var mitt första mål för helgen och ett mål som betydde att vi höll undan och var klara för final, där vi återigen skulle möta Fen tigers, som hade slagit IFAS i sin semifinal med 11-7 eller liknande.

Sju mål på Fen tigers var mer än dubbelt så många som vi mäktade med under gruppspelet, så vi pratade lite med IFAS om var och hur de hade gjort sina mål, något som vi också utnyttjade i finalen, som vi till slut vann ganska komfortabelt med 6-2.

Det var en match där vi verkligen spelade som ett lag, precis som under semifinalen. Vi jobbade tillsammans, drog åt samma håll och malde ner motståndet med ett tryggt och stabilt försvarsspel från samtliga spelare, hyfsad precision, tålamod, noggrannhet och fokus hela vägen in i mål och det räckte för att ta hem guldet.

Att vinna Malmö open är ganska mycket större än att ta hem Sverigeserien, visst, Sverigeserien är en serie på fyra omgångar och 24 matcher, men motståndet är betydligt bättre under Malmö open, det kommer som sagt lag från flera olika nationer och tävlingen håller helt enkelt högre kvalitet än Sverigeserien. Extra kul var det dessutom att Jimmy, som annars brukar dömma och som egentligen satsar på domarkarriären, var med som spelare och inte alls gjorde bort sig på något sätt och att Boris dessutom vann skytteligan i breddklassen med sina 20 mål.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Besökare online: Besökare idag: Besökare fr.o.m. 14-10-25: