goalballjonny

Följ min väg mot världseliten i goalball

Allting har ett slut

Publicerad 2017-11-03 19:09:47 i Vem är jag?,

Det här var ett blogginlägg som jag från början publicerade på min "vanliga blogg" i somras, men som i högsta grad är relevant även här. Det beskriver en relation som är svår att återskapa och det är också något som i högsta grad har gjort att träningen inte alls har gått som jag har velat nu under hösten.

Här får ni ta del av ett väldigt känslosamt inlägg gällande en person som blev en del av min vardag under fem års tid, som lämnade ett stort tomrum efter sig och som nog är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag i min satsning. Jag pratar så klart om Julian, som var min ledsagare under ganska exakt fem år. I augusti flyttade han till karlstad för att börja plugga och sedan dess har jag och kommunen försökt få tag i en ersättare, men det är lättare sagt än gjort, i synnerhet som jag samtidigt har börjat nytt jobb me allt vad det innebär och hittills har vi helt enkelt inte fått tag i någon ersättare, så just nu står jag helt utan ledsagare.

Så har det dock inte varit hela hösten, för Julians fantastiska familj fortsatte att ställa upp efter att han flyttade och hans syster, Avalon, hjälpte mig under två månaders tid, men sedan började hon jobba heltid och kunde inte hjälpa till längre. Sådan tur var hade hon dock en gammal klasskamrat, Ellen, som nyligen kom hem från England och ville ha et jobb. så hon hjälpte mig under ett par veckor, men så fick hon också napp på ett heltidsjobb och efter henne har jag inte fått tag i någon ny. Det var visserligen bara förra veckan, så det är ingen katastrof, men det är klart att det påverkar, både mitt liv och träningen.

Utöver dessa båda så har jag träffat en kille och mailat med en tjej. Båda var intreserade, men det blev ändå nej från båda två av olika anledningar. Att få ihop två liv sådär är lättare sagt än gjort, först och främst ska personkemin stämma och därefter ska två människors sheman och aktiviteter gå att kombinera så att det fungerar. Det blir helt enkelt ett himla pusslande, men när det väl fungerar, då är det guld, ungefär som med Julian här nedan, så nu går vi raskt över till den texten tycker jag...

"Julian och jag har hängt ihop i ganska exakt fem år nu. Han slussades in i ledsagarsvängen via sin bror, Elias, som jag hade som ledsagare innan. När Elias skulle börja plugga i Örebro fick hans bror, Julian, rycka in och sedan har vi varit fast vid varandra i fem år. Fem år! det är en lång tid, men allting har ett slut och det slutet ser tyvärr ut att vara nu.

Julian har nämligen i flera år pratat om att han vill vidare, vill dra igång någon utbildning av något slag, men det har ändå alltid slutat med att vi har fortsatt att hänga med varandra. Ett par gånger har han t.o.m. tackat nej till utbildningar, bara för min skull, för att han vet hur mycket det skulle ställa till det för mig om han försvann. Ett sådant exempel var inför läsåret 2015/16. Då kom han in på en utbildning, minns inte vilken, men tackade nej till den, bara för att det skulle vara förödande för mig i min uppladdning inför paralympics i Rio, att ta in och lära upp en helt ny person knappt ett år innan det största du kan vara med om som paraidrottare. Det hade hämmat min uppladdning en hel del, så därför skippade han sin utbildnning det året, bara för att ge mig så optimala förutsättningar som möjligt. Är inte det stort, då vet jag inte vad som är det.

Den här gången kände han dock att det var dags. Dags att dra vidare och ta chansen.

Han blev reservantagen till en designutbildning i Karlstad, en utbildning som drara igång om bara några veckor.

Det innebär att vår resa tillsammans på ganska exakt fem år bara har några veckor kvar och sedan är det över. Vi har ju båda varit medvetna om att det förr eller senare skulle ta slut, att det här inte är för evigt, så det är egentligen inget konstigt, men jag avundas verkligen inte Julian som måste fatta det här beslutet. Hade det varit jag, då vet jag inte vad jag hade gjort...

Hursomhelst så tar det faktum att vi båda har varit medvetna om att det någon gång skulle ta slut inte bort känslan av att förlora en väldigt stor del av mig, någon som, tillsammans med Jennifer, har varit min absolut största trygghet här, någon som med tiden har blivit så mycket mer än bara en ledsagare som gör sitt jobb, någon som alltid har funnits där, inte längre än ett sms bort, någon som har ställt upp och funnits där i både vått och torrt, oavsett solig somardag eller regnig novemberkväll. Julian har blivit en av mina närmsta vänner och en av de jag har absolut lättast att prata med, om allt, vad det än gäller. När man dessutom har hängt tillsammans i snitt kanske fyra dagar i veckan i fem år, då lär man verkligen känna varandra och det blir ett enormt tomrum efteråt.

Därför känns det ärliggt talat jättedåligt att han nu ska flytta, att en så stor trygghet i vardagen och en nära vän försvinner. Jag gråter nästan nu när jag skriver det här och jag grät när jag läste det väldigt långa och fina sms'et som avslutades med "Jag älskar dig, mannen. Fan. Snälla, avsky mig inte. Jag går fulkomligt sönder. Förlåt".

Jag minns fortfarande det allra första passet han var med på, någon gång i början av augusti 2012. Det var innan Elias flyttade och jag körde cykelintervaller. Elias berättade för den lille nervöse gymnasiekillen att jag brukar ha musik på när jag kör och att han brukar knacka på min axel en gång vid varje hel minut och två gånger när intervallen är slut. Julian stod där, osäker och visste inte riktigt hur han skulle göra eller beté sig, hur han skulle agera eller vad han kunde säga. han hade aldrig haft någon större kontakt med någon som inte ser och var precis lika osäker som folk vi kan möta i affärer eller på stan nuförtiden.

Sedan har åren gått. Vi har varit med om två paralympics, där invigningen av paralympics i London var första gången han träffade övriga laget, när vi åt på The champ. Han har succesivt slussats in i goalballvärlden, lärt känna spelare så till vida att han vet vem alla i landslaget är, vilka som brukar spela i IFAS eller vilka styrkor och svagheter alla spelare i vårt lag har. Han har tagit del av tävlingar och mästerskap med hjälp av mina berättelser, han har t.o.m. varit med på vissa tävlingar, både som spelare och coach. Han har varit med på lagträningar, ställt upp och ensam åkt ut till hallen och skjutit skott efter skott på mig, bara för att jag ska få bollar på mig. Han har själv börjat träna på gymmet, har helt förstått syftet med övningarna vi kör och varför och han har varit en extremt bra träningskompis och någon som jag både har kunnat peppa och bli peppad av när det har känts åt helvete. Han är en anleddning till att en hel drös pass ens har genomförts, på samma sätt som jag nog är en direkt anledning till varför han har tagit sig iväg till gymmet vissa dagar. Är man två kan man ju nämligen peppa och stötta varandra i träningen. Är man ensam är det betydligt lättare att hitta en ursäkt till att inte gå och träna.

Kort sagt skulle jag nog säga att han är den enskilt största anledningen till att jag står där jag gör idag, att jag har orkat kämpa vidare genom alla år, trots mängder av motgångar. Vi har succesivt lärt känna varandra på djupet och kan prata med varandra om allt, men vi vet också hur den andre är och jag blir därför inte alls sur när han gång på gång kommer och möter mig 10:20, trots att vi har sagt 10:15, det gör liksom inget och någonstans är det undermedvetet inräknat i tidskalkylen. Allt rullar på så smärtfritt, vi jobbar så bra tillsammans att det aldrig uppstår problem. Händer något, ja, då anpassar vi oss efter det, oavsett om det handlar om något som händer som gör att vi måste skjuta på vad vi nu ska göra en halvtimme, eller om det händer något medan vi exempelvis visar goalball för kidsen i Mjölby. Båda två är så smidiga som personer, kanske inte alltid, men åtminstone i relation till varandra, att vi lätt, smidigt och smärtfritt hittar en väg runt det inträffade, det blir liksom aldrig någon grej av det, oavsett vad det handlar om.

Ibland behövs inte ens några ord. Slår jag handen i sadeln på cykeln så vet han exakt vad jag menar. Då vill jag veta vilket steg den står på. Är jag klar med en övning på gymmet och går mot speglarna och hantlarna, då vet han exakt var jag ska och säger bara att "det är bänken närmst trappen", eller "bänken rakt ut från väggen". När vi har kört klart ett kondiionspass behöver han bara säga "japp", för då vet han att jag tar pulsen mot halsen medan han tar tiden. Han vet ungefär vad jag ska ha när vi handlar och jag vet ungefär hur vi brukar gå i affären och i vilken ordning varorna kommer då. Det gör att jag bara rabblar upp vad jag ska ha i takt med att vi plockar varorna och en storhandling går därför väldigt smidigt. Att han har körkort, vilket han förövrigt också har skaffat medan vi har hängt tillsammans, underlättar också, både storhandling och om vi t.ex. ska till norrköping för att vara med i radio, flytta från mjölby till Linköping, eller bara åka ut till hallen en av alla de där gångerna när det bara har varit han och jag. Han har till fullo förstått och insett vad som krävs för att nå världseliten i goalball och han har verkligen gjort vad han har kunnat för att hjälpa mig dit under alla de här åren. Han har ställt upp på och gjort saker som egentligen inte ingår i hans arbetsuppgifter, bara för att han vill hjälpa mig så att min vardag blir så smidig som möjligt, men även för att han själv tycker det är kul och för att vi trivs så bra tillsammans. Därför kommer jag sakna den där pågen något enormt. Det kommer bli fruktansvärt tomt och just nu känner jag en stor osäkerhet kring hur min vardag kommer att se ut. Jag är säker på att det kommer att lösa sig på sikt och Julian vill ju inte bara lämna mig i skiten heller, så han har pratat med både syskon och mamma och de kan troligtvis hjälpa mig så att jag inte blir helt isolerad här hemma när han flyttar, åtminstone under något slags övergångsperiod. Det är fint tycker jag, fint att en hel familj engagerar sig och vill hjälpa mig. Det gör mig alldeles rörd och nu kommer nästan tårarna igen...

Vi har varit med om så mycket tillsammans, upplevt så mycket tillsammans under de här åren att det inte finns en chans att få med allt i ett inlägg såhär, för då skulle ingen någonsin orka läsa. Vi har liksom byggt vår relation kring träningen och vardagen, jag har varit en del av hans vardag och han har i högsta grad varit en del i min vardag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Det har alltid varit "Julian och jag fixar det" eller "Jag och Julian ska göra det eller det". Det har varit vi två och det är svårt att beskriva varför det har blivit och är en så unik relation. Därför nöjer jag mig med att avslutningsvis säga att Julian, du kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta och allt vi har gått igenom tillsammans, det är fan obeskrivligt. Du har varit en av mina absolut största tryggheter, du har alltid funnits där och ställt upp, jag kommer att sakna dig något enormt och det kommer bli fruktansvärt tomt när du flyttar. För jo, visst fan älskar jag dig med, mannen, vi är bästa teamet ever och nu låter jag tårarna komma..."

Vikten av rätt förutsättningar

Publicerad 2016-04-25 12:15:10 i Vem är jag?,

Det har ekat tomt här på bloggen i över en månad nu. Det finns flera anledningar till det, men det tar vi vid ett senare skede.

Här tänkte jag istället ge en sumering av hur otroligt jävla viktigt det är med rätt förutsättningar för att nå världstoppen, men vi börjar med att backa bandet enda till 2007...

...För det var då vi startade upp goalballverksamheten här i Linköping, genom SRF. då var det mest som en kul grej, vi hade ingen utrustning, inga mål, inga skydd eller någonting och vi tränade en gång i månaden.

Sedan tog LHIF över verksamheten hösten 2008, för att kunna ge oss bättre förutsättningar och för att vi skulle kunna träna mer. Nu började vi träna en gång i veckan, vi fick några rangliga gamla mål som vi fick stuva ut från ett förråd innan varje träning, skruva ihop dem och sedan göra samma sak efter träningen. Jag köpte även mina första skydd och någon månad senare också mina första skor. Innan dess hade jag spelat i strumplesten, för jag tyckte man kände linjerna bättre då.

Som en uppstart för vår nya, lite mer seriösa, satsning, hade vi en goalball camp under sommaren 2008, ledda av Stefan Gahne och Mikael Åkerberg, två av mina kollegor i landslaget numera. De hade mycket att lära ut och hela laget kände verkligen hur mycket vi gick framåt bara under de tre dagarna.

Under hösten hade vi också ett läger i Stockholm, tillsammans med ungdomar från Göteborg och med landslagsspelare som ledare. Känslan när vi då fick se dem spela var ungefär "wow, shit, vad hårt de skjuter, tänk att någon gång bli så bra som de är!".

Ja, utåt sett såg allting ganska bra ut. Det var en seriös satsning som tog form i Linköping och vi spåddes en ljus framtid i goalballsverige.

Riktigt så blev det inte.

Vi vann visserligen första tävlingen vi ställde upp i, Cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg. Det var vi och två lag från just Göteborg som var med och egentligen var det väl mest att se och lära. Vi drog på oss mängder av straffar för div. olika förseelser under helgen och jag minns bl.a. att jag inte visste att bollen släpptes i krysset när måldomaren lade in bollen på planen vid straff. Jag minns att jag vid ett tillfälle gick och ställde mig i mitten när jag skulle skjuta en straff, väntade på bollen, som inte kom, för den hade ju redan lagts in i krysset, där den ska ligga. Egentligen hade jag fått en straff mot mig för ten seconds där, men domarna hade överseende med det och det blev istället official's mistake.

Vann turneringen gjorde vi hursomhelst och det var vår enda turneringsseger någonsin, tills under Stockholm paragames i höstas. Det gick alltså nästan sju år mellan turneringsvinsterna.

Efter vinsten i Cannon cup fick vi istället ett brutalt uppvaknande under Malmö open 2009 och därefter måånga turneringar efter det. Vi blev knockade i nästan allting vi ställde upp i, inte sällan med 10-0. Det hände t.o.m. att vi blev knockade i första halvlek, men vi tyckte att vi gjorde så bra vi kunde och att vi tog små men ändå steg framåt för varje gång.

Klarade vi att förlora med "bara" 1-8 var det en skitbra match av oss, ungefär på den nivån låg det.

Det här pågick under i stort sätt tre år, 2008-2011. Vi kom sist i turnering efter turnering, släppte in mängder med mål, gjorde få mål framåt och hade ingen aning om att det fanns något som hete spelsystem eller vad som var vesentligt att träna på och hur man på bästa sätt tränar på detta.

att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in i landslaget 2010 säger det mesta om det.

Varför jag satt på huk har en väldigt enkel förklaring. Jag visste inget annat. Jag trodde att det var så man skulle sitta, för jag hade ju aldrig sett hur någon annan gjorde och ingen hade heller sagt åt mig hur jag skulle göra. Inte förrän Florim kom in i bilden i och med mitt landslagsinträde.

Vår dåvarande coach här på hemmaplan hade ingen erfarenhet alls av goalball sedan tidigare och levde efter filosofin att "känns det bra, kör på det". Med andra ord fick vi göra lite som vi ville, både offensivt och defensivt, bara det kändes bra. Att det fanns ett samband mellan våra ständigt upprepade jumboplatser och vårt uppträdande i först och främst defensiven fanns inte på kartan. Vi hade inte de insikterna eller den förståelsen för sambanden och coachen gjorde som sagt lite på sitt eget sätt. Bara det såg bra ut utåt sett så var det bra så. Hur vi tränade och vad som ingen annan såg, det var inte lika viktigt.

Vi hade exempelvis helt meningslösa övningar under våra träningar som exempelvis "skottkraft" och "härdning". Det senare innebar att man låg utsträckt, som när man räddar en boll, och någon annan sköt på en. syftet var att träna på att ta emot hårda bollar. Problemet är att man aldrig bara ligger som en slapp utsträckt fjäder och väntar på bollen när man spelar match, + att ingen av oss sköt något vidare hårt, även om vi tyckte det då. "Skottkraft" innebar helt enkelt att försöka skjuta så hårt som möjligt. Att dela upp skottet i olika delar, nöta teknikdetaljer eller liknande för att få iväg bollen ännu hårdare fanns inte på kartan. Nej, här gällde det bara att svinga armen och skjuta så hårt som möjligt. Jag minns att vi t.o.m. sköt tvåhandsskott, alltså när man håller i bollen med båda händerna, i nästan två år. Varför detta är fel beror dels på att man i huvudsak inte skjuter med armen,utan med ben och bål. Det hade vi ingen aning om då. Dels hamnar fokus fel i grundträningen. Visst, det kan vara positivt att ha ett bra skott, men läcker man som ett såll bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör, då förlorar man ändå matchen, men någon form av defensiv nötning fanns inte heller på kartan.

Ja, som ni ser var i stort sett hela verksamheten sned. Vi tränade på fel saker, det vi väl tränade på gjorde vi fel rent tekniskt och medvetenheten var väldigt låg i hela laget. Vi trodde ju att vi gjorde rätt, för vi, i alla fall jag, visste inget annat.

Att jag är där jag är idag, som kandidat till paralympics i rio nästa år, det är en resa som har varit allt annat än lätt. Det har tagit mig fem år att fila bort allt vi lärde in fel under de första tre åren och lära om allt på nytt. En del har varit lättare än annat och jag har fortfarande en bit kvar, men att de första tre åren har satt spår är det ingen tvekan om. Tittar man på andra killar i landslaget, exempelvis Nisse och Olof, som visserligen inte tillhör A-truppen ännu, men som inom kort definitivt kommer vara där, så har de haft helt andra förutsättningar. Nisse har spelat i drygt tre år nu, Olof i drygt ett år. Nisse ligger klart före mig i sin utveckling och har redan varit med på ett EM och ett paralympicskval i Sydkorea, vilket jag inte har varit i närheten av. Olof skjuter redan nu bättre än vad jag gör och ligger inte långt efter rent defensivt heller. Då har han som sagt bara tränat ett år, Nisse i tre och jag i totalt sju.

Med andra ord, hade jag haft rätt förutsättningar från början, ja, då hade jag legat väldigt mycket längre fram i min utveckling än vad jag gör idag, kanske hade jag t.o.m. redan slagit mig in i truppen till paralympics i Rio. Det är alltså solklart att rätt förutsättningar är A och O för att utveckla spelare till att bli så bra som möjligt.

Än idag har vi inte några vidare bra förutsättningar här hemma jämfört med t.ex. Malmö eller Göteborg, men jämfört med hur det var när vi startade upp verksamheten är förutsättningarna betydligt bättre och medvetenheten hos både spelare och ledare är flera hundra procent högre än vad den var då, back in the days.

Så, kontentan av det här långa inlägget är alltså att rätt förutsättningar är A och O för att kunna utveckla spelare till att bli så bra som möjligt. Jag har haft sämsta tänkbara förutsättningar genom min karriär. De har blivit bättre genom åren, men de är fortfarande inte optimala. Att jag är där jag är idag har jag Florim och landslaget i stort att tacka för. Hade jag inte kommit in som lärling i detsamma hösten 2010, ja, då vetifasen var jag hade varit som spelare idag...

Tillbakablick på verksamheten i Linköping

Publicerad 2015-11-19 11:04:07 i Vem är jag?,

Vi startade upp goalballverksamheten här i Linköping genom SRF i början av år 2007. då var det mest som en kul grej, vi hade ingen utrustning, inga mål, inga skydd eller någonting och vi tränade en gång i månaden.

Sedan tog LHIF över verksamheten hösten 2008, för att kunna ge oss bättre förutsättningar och för att vi skulle kunna träna mer. Nu började vi träna en gång i veckan, vi fick några rangliga gamla mål som vi fick stuva ut från ett förråd innan varje träning, skruva ihop dem och sedan göra samma sak efter träningen. Jag köpte även mina första skydd och någon månad senare också mina första skor. Innan dess hade jag spelat i strumplesten, för jag tyckte man kände linjerna bättre då.

Som en uppstart för vår nya, lite mer seriösa, satsning, hade vi en goalball camp under sommaren 2008, ledda av Stefan Gahne och Mikael Åkerberg, två av mina kollegor i landslaget numera. De hade mycket att lära ut och hela laget kände verkligen hur mycket vi gick framåt bara under de tre dagarna.

Under hösten hade vi också ett läger i Stockholm, tillsammans med ungdomar från Göteborg och med landslagsspelare som ledare. Känslan när vi då fick se dem spela var ungefär "wow, shit, vad hårt de skjuter, tänk att någon gång bli så bra som de är!".

Ja, utåt sett såg allting ganska bra ut. Det var en seriös satsning som tog form i Linköping och vi spåddes en ljus framtid i goalballsverige.

Riktigt så blev det inte.

Vi vann visserligen första tävlingen vi ställde upp i, Cannon cup, en ungdomsturnering i Göteborg. Det var vi och två lag från just Göteborg som var med och egentligen var det väl mest att se och lära. Vi drog på oss mängder av straffar för div. olika förseelser under helgen och jag minns att jag inte visste att bollen släpptes i krysset när måldomaren lade in bollen på planen vid straff. Jag minns att jag vid ett tillfälle gick och ställde mig i mitten när jag skulle skjuta en straff, väntade på bollen, som inte kom, för den hade ju redan lagts in i krysset, där den ska ligga. Egentligen hade jag fått en straff mot mig för ten seconds där, men domarna hade överseende med det och det blev istället official's mistake.

Vann turneringen gjorde vi hursomhelst och det var vår enda turneringsseger någonsin, tills nu under Stockholm paragames för en knapp månad sedan. Det gick alltså nästan sju år mellan turneringsvinsterna.

Efter vinsten i Cannon cup fick vi istället ett brutalt uppvaknande under Malmö open 2009 och därefter måånga turneringar efter det. Vi blev knockade i nästan allting vi ställde upp i, inte sällan med 10-0. Det hände t.o.m. att vi blev knockade i första halvlek, men vi tyckte att vi gjorde så bra vi kunde och att vi tog små men ändå steg framåt för varje gång.

Klarade vi att förlora med "bara" 1-8 var det en skitbra match av oss, ungefär på den nivån låg det.

Det här pågick under i stort sätt tre år, 2008-2011. Vi kom sist i turnering efter turnering, släppte in mängder med mål, gjorde få mål framåt och hade ingen aning om att det fanns något som hete spelsystem eller vad som var vesentligt att träna på och hur man på bästa sätt tränar på detta.

att jag satt på huk i utgångsposition när jag kom in i landslaget 2010 säger det mesta om det.

Varför jag satt på huk har en väldigt enkel förklaring. Jag visste inget annat. Jag trodde att det var så man skulle sitta, för jag hade ju aldrig sett hur någon annan gjorde och ingen hade heller sagt åt mig hur jag skulle göra. Inte förrän Florim kom in i bilden i och med mitt landslagsinträde.

Vår dåvarande coach här på hemmaplan hade ingen erfarenhet alls av goalball sedan tidigare och levde efter filosofin att "känns det bra, kör på det". Med andra ord fick vi göra lite som vi ville, både offensivt och defensivt, bara det kändes bra. Att det fanns ett samband mellan våra ständigt upprepade jumboplatser och vårt uppträdande i först och främst defensiven fanns inte på kartan. Vi hade inte de insikterna eller den förståelsen för sambanden och coachen gjorde som sagt lite på sitt eget sätt. Bara det såg bra ut utåt sett så var det bra så. Hur vi tränade och vad som ingen annan såg, det var inte lika viktigt.

Vi hade exempelvis helt meningslösa övningar under våra träningar som exempelvis "skottkraft" och "härdning". Det senare innebar att man låg utsträckt, som när man räddar en boll, och någon annan sköt på en. syftet var att träna på att ta emot hårda bollar. Problemet är att man aldrig bara ligger som en slapp utsträckt fjäder och väntar på bollen när man spelar match, + att ingen av oss sköt något vidare hårt, även om vi tyckte det då. "Skottkraft" innebar helt enkelt att försöka skjuta så hårt som möjligt. Att dela upp skottet i olika delar, nöta teknikdetaljer eller liknande för att få iväg bollen ännu hårdare fanns inte på kartan. Nej, här gällde det bara att svinga armen och skjuta så hårt som möjligt. Jag minns att vi t.o.m. sköt tvåhandsskott, alltså när man håller i bollen med båda händerna, i nästan två år. Varför detta är fel beror dels på att man i huvudsak inte skjuter med armen,utan med ben och bål. Det hade vi ingen aning om då. Dels hamnar fokus fel i grundträningen. Visst, det kan vara positivt att ha ett bra skott, men läcker man som ett såll bakåt spelar det ingen roll hur många mål man gör, då förlorar man ändå matchen, men någon form av defensiv nötning fanns inte heller på kartan.

Ja, som ni ser var i stort sett hela verksamheten sned. Vi tränade på fel saker, det vi väl tränade på gjorde vi fel rent tekniskt och medvetenheten var väldigt låg i hela laget. Vi trodde ju att vi gjorde rätt, för vi, i alla fall jag, visste inget annat.

Att jag är där jag är idag, som kandidat till paralympics i rio nästa år, det är en resa som har varit allt annat än lätt. Det har tagit mig fyra år att fila bort allt vi lärde in fel under de första tre åren och lära om allt på nytt. En del har varit lättare än annat och jag har fortfarande en bit kvar, men att de första tre åren har satt spår är det ingen tvekan om. Tittar man på andra killar i landslaget, exempelvis Nisse och Olof, som visserligen inte tillhör A-truppen ännu, men som inom kort definitivt kommer vara där, så har de haft helt andra förutsättningar. Nisse har spelat i drygt tre år nu, Olof i drygt ett år. Nisse ligger klart före mig i sin utveckling och har redan varit med på ett EM och ett paralympicskval i Sydkorea, vilket jag inte har varit i närheten av. Olof skjuter redan nu bättre än vad jag gör och ligger inte långt efter rent defensivt heller. Då har han som sagt bara tränat ett år, Nisse i tre och jag i totalt sju.

Med andra ord, hade jag haft rätt förutsättningar från början, ja, då hade jag legat väldigt mycket längre fram i min utveckling än vad jag gör idag, kanske hade jag t.o.m. redan slagit mig in i truppen till paralympics nästa år då. Jag kan fortfarande nå dit nu med, men det är solklart att rätt förutsättningar är A och O för att utveckla spelare till att bli så bra som möjligt.

Än idag har vi inte några vidare bra förutsättningar här hemma jämfört med t.ex. Malmö eller Göteborg, men jämfört med hur det var när vi startade upp verksamheten är förutsättningarna betydligt bättre och medvetenheten hos både spelare och ledare är flera hundra procent högre än vad den var då, back in the days.

Så, kontentan av det här långa inlägget är alltså att rätt förutsättningar är A och O för att kunna utveckla spelare till att bli så bra som möjligt. Jag har haft sämsta tänkbara förutsättningar genom min karriär. De har blivit bättre genom åren, men de är fortfarande inte optimala. Att jag är där jag är idag har jag Florim och landslaget i stort att tacka för. Hade jag inte kommit in som lärling i detsamma hösten 2010, ja, då vetifasen var jag hade varit som spelare idag...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Besökare online: Besökare idag: Besökare fr.o.m. 14-10-25: