Årets sista landslagsläger
Jag ligger lite efter här på bloggen märker jag. Varför vet jag inte riktigt, men jag har väl helt enkelt prioriterat annat.
Helgen 21-22 november var det dags för landslagsläger igen, årets sista.
Lägret vi hade i oktober var tungt och jag kände inte att jag kom upp i min högstanivå. Kort sagt var det ingen av mina bättre helger.
Förutsättningarna inför det här lägret var inte heller de bästa. Jag hade varit förkyld i nästan två veckor och i princip helt borta från träningen. Veckan innan lägret hade jag dock varit tillbaka i träning igen, men jag kände jättetydligt att i synnerhet konditionen, som ju är en ren färskvara, hade fått sig en törn. det visade inte minst 25:30 på 5km måndageni lägerveckan och det faktum att jag blev tröttare än vanligt och inte hade samma explosivitet i styrkeövningarna.
lägret inleddes med ett konditionstest, goalballidioten. Det är som vanliga idioten, fast på goalballmanér. Man sitter i utgångsposition, slänger sig, som när man räddar en boll, reser sig snabbt, springer fram till mitten, backar snabbt tillbaka och gör om samma sak igen. Detta görs under fyra minuter. Mitt rekord är 27 gånger fram och tillbaka. Nu fick jag 26.
Att jag presterade sämre än rekordet var inte så konstigt med tanke på förkylningen, men tyvärr slog förkylningen också tillbaka senare under eftermiddagen, mycket troligt just p.g.a. den där maxpulsprestationen. Jag började hosta väldigt mycket, fick ont i halsen igen och började snora. Med andra ord var jag inte med under eftermiddagens träningspass. Det suger att sitta bredvid på läger sådär, man vill inget hellre än att bara gå ut och köra skiten ur sig själv där ute, men det går ju inte...
Jag somnade tidit och på söndagen var tack och lov förkylningssymtomen borta igen. Min prestation var också bättre under den miniturnering och lite annat som vi körde, men jag kände fortfarande inte att jag kom upp i min högsta potential och efter helgen var det raka rör som gällde. Ledningen var inte alls nöjd med min insats, jag hängde inte alls med i varken tempo, timing eller speluppfattning. Ska jag nå paralympics är det här kort och gott för dåligt. det räcker inte.
Jag gör så gott jag kan, förutsättningarna var inte det bästa inför helgen, visst, men något mer måste till.
Jag behöver spel på en högre nivå än vad jag kan få här hemma och det är snart, om jag ska ha den minsta chans till Rio nästa år. Väldigt stora beslut är på gång och håller på att diskuteras, men tills det är klart behöver jag troligen komma upp till Stockholm och träna där. det blir alltså som malmöresorna i våras, när jag pendlade dit varannan tisdag för att få bättre och mer kvalitativt matchspel, men nu får jag pendla till Stockholm istället. Det är dock några pusselbitar som måste falla på plats om det ska gå att lösa, men snart går tåget för rio och i nuläget är jag inte på det tåget.
Helgen avslutades med ett judopass, som en teambuildingaktivitet. Jag har testat judo tidigare, men det var flera år sedan nu. Det här var väldigt basic, ungefär som man brukar köra med barngrupper, men det var satans jobbigt ändå. Att judo är grym träning är det ingen tvekan om, men det är inte riktigt min grej.
Helgen 21-22 november var det dags för landslagsläger igen, årets sista.
Lägret vi hade i oktober var tungt och jag kände inte att jag kom upp i min högstanivå. Kort sagt var det ingen av mina bättre helger.
Förutsättningarna inför det här lägret var inte heller de bästa. Jag hade varit förkyld i nästan två veckor och i princip helt borta från träningen. Veckan innan lägret hade jag dock varit tillbaka i träning igen, men jag kände jättetydligt att i synnerhet konditionen, som ju är en ren färskvara, hade fått sig en törn. det visade inte minst 25:30 på 5km måndageni lägerveckan och det faktum att jag blev tröttare än vanligt och inte hade samma explosivitet i styrkeövningarna.
lägret inleddes med ett konditionstest, goalballidioten. Det är som vanliga idioten, fast på goalballmanér. Man sitter i utgångsposition, slänger sig, som när man räddar en boll, reser sig snabbt, springer fram till mitten, backar snabbt tillbaka och gör om samma sak igen. Detta görs under fyra minuter. Mitt rekord är 27 gånger fram och tillbaka. Nu fick jag 26.
Att jag presterade sämre än rekordet var inte så konstigt med tanke på förkylningen, men tyvärr slog förkylningen också tillbaka senare under eftermiddagen, mycket troligt just p.g.a. den där maxpulsprestationen. Jag började hosta väldigt mycket, fick ont i halsen igen och började snora. Med andra ord var jag inte med under eftermiddagens träningspass. Det suger att sitta bredvid på läger sådär, man vill inget hellre än att bara gå ut och köra skiten ur sig själv där ute, men det går ju inte...
Jag somnade tidit och på söndagen var tack och lov förkylningssymtomen borta igen. Min prestation var också bättre under den miniturnering och lite annat som vi körde, men jag kände fortfarande inte att jag kom upp i min högsta potential och efter helgen var det raka rör som gällde. Ledningen var inte alls nöjd med min insats, jag hängde inte alls med i varken tempo, timing eller speluppfattning. Ska jag nå paralympics är det här kort och gott för dåligt. det räcker inte.
Jag gör så gott jag kan, förutsättningarna var inte det bästa inför helgen, visst, men något mer måste till.
Jag behöver spel på en högre nivå än vad jag kan få här hemma och det är snart, om jag ska ha den minsta chans till Rio nästa år. Väldigt stora beslut är på gång och håller på att diskuteras, men tills det är klart behöver jag troligen komma upp till Stockholm och träna där. det blir alltså som malmöresorna i våras, när jag pendlade dit varannan tisdag för att få bättre och mer kvalitativt matchspel, men nu får jag pendla till Stockholm istället. Det är dock några pusselbitar som måste falla på plats om det ska gå att lösa, men snart går tåget för rio och i nuläget är jag inte på det tåget.
Helgen avslutades med ett judopass, som en teambuildingaktivitet. Jag har testat judo tidigare, men det var flera år sedan nu. Det här var väldigt basic, ungefär som man brukar köra med barngrupper, men det var satans jobbigt ändå. Att judo är grym träning är det ingen tvekan om, men det är inte riktigt min grej.
