Stora löpbekymmer
Jag har hamnat i det tidigare och nu är jag där igen, och den här gången är bekymren större än någonsin.
Inte sedan i slutet av november har jag presterat en bra tid på 5km.
Det tar lång tid att bygga upp en bra löptrend, men det raseras på en sekund, ungefär som en stabil och trygg relation. det kan ta flera veckor med en stegrande trend, men sedan krävs det bara ett-två mindre bra pass så är jag nere i källaren igen.
Allt grundar sig troligen i att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att springa. Det finns ingen tråkigare träninsform än det, och när det då går aningen sämre blir det lätt att det kopplas ihop med oviljan att springa och så går det bara ännu sämre.
Den senaste månaden har jag sällan blivit trött under passen. Nej, det är vaderna som har gett upp. Redan efter 1-2km börjar det bränna som världens mjölksyra i vaderna och då är det 3-4km kvar att springa. När mjölksyran slår till, då fallerar teknik och allting och jag stolpar i princip fram och tvingas kliva av bandet under några sekunder redan efter 2km, inte ens halvvägs. Det har inte varit ovanligt att jag har tvingats stanna 4-5 gånger under 5km och det ska givetvis inte behövas.
Egentligen är inte 5km något problem, det ska jag klara lätt, men det gör jag inte just nu.
tiderna är tre, nästan fyra, minuter sämre än mitt rekord och det är givetvis inte bra.
Coachen i landslaget är inne på att det är mentalt och att jag bara måste ge mig fan på att klara det, hata att förlora och ta mig igenom hela sträckan utan att stanna, till att börja med, något jag redan har gjort flertalet gånger, men som sagt, det går snabbt att rasera något man har byggt upp.
Det kan givetvis vara mentalt, det är t.o.m. ganska troligt att det är så, men när jag har haft sådana här bekymmer med löpningen tidigare har det gett med sig efter några pass. nu har det suttit i i över en månad och det blir precis likadant varje gån. Det är vaderna som ger upp, benen tar tvärslut, det finns inget att ta av och så måste jag kliva av och vila några sekunder, trots att jag egentligen inte ens är trött.
Antingen sitter det mentalt, som coachen är inne på, eller så är det något fysiskt i vaderna, eller så är det p.g.a. skorna.
Är det p.g.a. skorna är det väldigt surt, med tanke på att de är i princip helt nya, löparskor är inte direkt billiga och med en skral studentekonomi finns det knappast pengar till att köpa ett par nya igen.
Är det något fysiskt är det nästan ännu värree, men inte helt otroligt med tanke på att jag har haft problem med benhinnor och annat tidigare.
Jag bävar lite för det konditionstest på 5km vi ska ha under årets första landslagsläger nu på lördag. Förra gången vi testade fick jag en tid på 25:02, vilket är långt över mitt rekord, men når jag ner till 25:02 i helgen så är jag nöjd, för under den senaste månaden har tiderna oftast varit ännu sämre än så.
Så nej, just nu är det inte alls kul att springa...
Inte sedan i slutet av november har jag presterat en bra tid på 5km.
Det tar lång tid att bygga upp en bra löptrend, men det raseras på en sekund, ungefär som en stabil och trygg relation. det kan ta flera veckor med en stegrande trend, men sedan krävs det bara ett-två mindre bra pass så är jag nere i källaren igen.
Allt grundar sig troligen i att jag tycker det är så fruktansvärt tråkigt att springa. Det finns ingen tråkigare träninsform än det, och när det då går aningen sämre blir det lätt att det kopplas ihop med oviljan att springa och så går det bara ännu sämre.
Den senaste månaden har jag sällan blivit trött under passen. Nej, det är vaderna som har gett upp. Redan efter 1-2km börjar det bränna som världens mjölksyra i vaderna och då är det 3-4km kvar att springa. När mjölksyran slår till, då fallerar teknik och allting och jag stolpar i princip fram och tvingas kliva av bandet under några sekunder redan efter 2km, inte ens halvvägs. Det har inte varit ovanligt att jag har tvingats stanna 4-5 gånger under 5km och det ska givetvis inte behövas.
Egentligen är inte 5km något problem, det ska jag klara lätt, men det gör jag inte just nu.
tiderna är tre, nästan fyra, minuter sämre än mitt rekord och det är givetvis inte bra.
Coachen i landslaget är inne på att det är mentalt och att jag bara måste ge mig fan på att klara det, hata att förlora och ta mig igenom hela sträckan utan att stanna, till att börja med, något jag redan har gjort flertalet gånger, men som sagt, det går snabbt att rasera något man har byggt upp.
Det kan givetvis vara mentalt, det är t.o.m. ganska troligt att det är så, men när jag har haft sådana här bekymmer med löpningen tidigare har det gett med sig efter några pass. nu har det suttit i i över en månad och det blir precis likadant varje gån. Det är vaderna som ger upp, benen tar tvärslut, det finns inget att ta av och så måste jag kliva av och vila några sekunder, trots att jag egentligen inte ens är trött.
Antingen sitter det mentalt, som coachen är inne på, eller så är det något fysiskt i vaderna, eller så är det p.g.a. skorna.
Är det p.g.a. skorna är det väldigt surt, med tanke på att de är i princip helt nya, löparskor är inte direkt billiga och med en skral studentekonomi finns det knappast pengar till att köpa ett par nya igen.
Är det något fysiskt är det nästan ännu värree, men inte helt otroligt med tanke på att jag har haft problem med benhinnor och annat tidigare.
Jag bävar lite för det konditionstest på 5km vi ska ha under årets första landslagsläger nu på lördag. Förra gången vi testade fick jag en tid på 25:02, vilket är långt över mitt rekord, men når jag ner till 25:02 i helgen så är jag nöjd, för under den senaste månaden har tiderna oftast varit ännu sämre än så.
Så nej, just nu är det inte alls kul att springa...
