SM i goalball 2016
I helgen som var spelades som sagt SM i goalball 2016 och för första gången sedan 2009 fanns inte Linköping med. Vi fick inte ihop något lag till tävlingen. Tobbe har återigen varit skadad nu under våren och kände inte att han var tillräckligt tränad för att spela SM, Jonas skadade sig på Sverigeserien förra helgen och då var det bara jag och Albin kvar. Vi letade runt efter spelare att fylla laget med, men det gick inte, så i år fick jag spela SM med Göteborg.
Det var dock nära att det inte hade blivit något spel för mig heller. SM är nämligen en licenstävling och då går det inte att spela för en annan klubb hursomhelst. Nej, då måste man tillhöra den klubben, så jag var tvungen att skriva ut och fylla i en övergångsanmälan, som sedan skulle skickas ner till Göteborg för underskrift, varefter den skulle skickas in till förbundet. Det gjorde vi, men egentligen för sent, för övergången ska vara klar en månad innan tävlingen, men i samråd med förbundet bestämdes det ändå att det inte skulle vara några problem, men problem blev det nästan ändå, för övergången blev klar, men licensen för Göteborg blev det inte, vilket egentligen innebar att jag inte skulle få spela.
Det här fick jag reda på i torsdags, men sådan tur var löste det sig ändå, för alla ville ju att jag skulle spela, Linköping ville det, Göteborg ville det, förbundskaptenerna för landslaget ville det, förbundet ville det och komitén ville det, så det löste sig och jag kunde andas ut.
Orosmomenten var dock inte borta för det, för Linda, som skulle följa med som något slags stöd, men som sedan också skulle ha komitémöte i samband med mästerskapet, hade haft så mycket med Sverigeserien förra helgen att hon inte hade hunnit kolla biljetter och boende, så när vi väl började kolla biljetter för en vecka sedan var de svindyra och dyrare blev dem, så dyra att jag inte hade haft råd med dem.
Linda tyckte dock vi skulle vänta och försöka få tag i sista minuten-biljetter, men då var de istället helt slut, så det slutade med att vi fick åka bil ner i lördags och hem igår. Inga problem för min del, men stackars Linda som fick köra alla 86 mil helt själv, men hon klagade inte och det blev riktigt trevliga bilresor, med musik på hög volym och falsksång, precis som det ska vara. Älskar att åka bil, lyssna på musik och sjunga.
Själva tävlingen då?
Ja, eftersom att Linköping inte var med i år så var det bara tre lag med, FSBU Göteborg, FIFH Malmö och IFAS Stockholm. Vi mötte varandra två gånger, varefter ettan oc tvåan möttes i en final.
Vi inledde med att bli knockade av IFAS med 5-15, trots att det var vi som gjorde både 1-0 och 2-0.
För egen del och för laget i stort var det lite billiga mål vi släppte in, bollar som vi inte brukar släppa in. Timingen i bollmötet var det stora problemet, men för egen del var jag även lite långsam ut åt både händer och fötter, så jag var inte jättenöjd efter den matchen, då jag var inblandad i flertalet mål bakåt. Som center blir man visserligen mer utsatt för vinklar etc. än vad man blir som back, men det är ingen ursäkt och det håller int att vara inne på så många mål bakåt.
Mot FIFH var det lite bättre och vi lyckades hålla ihop försvaret bättre, samtidigt som vi stängde luckan på vår tvåa, där IFAS hade gjort en hel del mål, alltså mellan centern och vänsterbacken. Jag spelade bara back här och tycker det gick bättre än som center. Kände mig mer trygg och säker i mitt spel.
FIFH vann till slut matchen med 14-7 och sedan var det dags för returmötet mot IFAS och jämfört med första matchen så var den här klart bättre, bortsätt från de första minuterna, där de ryckte åt sig en ledning med 5-0. Resten av matchen spelade vi ganska jämnt med dem och åt t.o.m. in några mål i andra halvlek, så att det som minst bara skiljde fyra mål, men mot slutet fick de återigen in tre raka mål och vann till slut med 12-5.
Finalplatsen var därmed körd för vår del och sista matchen för helgen spelades därför mot FIFH och den första halvleken där var helt klart min bästa för helgen. Hela laget spelade riktigt bra, gjorde 1-0 och låg bara under med 1-2 i halvtid. Vi fortsatte med samma spel som vi hade haft mot IFAS, bytte mycket posiioner, gömde bollen väldigt mycket, allt för att förvirra motståndarna, så att de inte visste vilken back som var var och var bollen befann sig. Det var effektivt mot IFAS och det var det här också, även om FIFH till slut kunde dra ifrån lite i andra halvlek, både med 3-1, 4-1, 5-1 och 6-1, innan vi reducerade två gånger om, varefter de satte spiken i kistan med 7-3 precis innan slutsignalen.
Trots fyra förluster är jag ändå nöjd med helgen och i synnerhet med sista matchen. den var riktigt bra, inte minst med tanke på att FIFH har fyra av de totalt sex spelarna som troligtvis kommer få platserna i truppen till rio senare i höst.
Vi visar stundtals upp ett spel som är riktigt bra och som mycket väl kan vara kärnan till något riktigt stort inför framtiden. Vi visade det redan under Malmö open i vintras och under Stockholm paragames förra hösten, men vi tar hela tiden steg framåt och redan nu märks det skillnad jämfört med förra hösten.
Göteborg är dessutom ett lag där jag trivs väldigt bra. De är lätta att umgås med, alla hjälper alla, både på och utanför planen och spelmässigt ligger de på en nivå som är mer lik min egen jämfört med lagkamraterna här hemma i Linköping. Det märks särskilt tydligt när man kommer upp i nivå, exempelvis på SM. På breddnivå har Linköping börjat dominera mer eller mindre och stormar mot guldet i Sverigeserien 2016, men på elitnivå har vi inget att säga till om och det är egentligen inte så konstigt, när ingen, förutom jag, möter så bra motstånd fler gånger under året än på SM. Därför kan man inte heller begära att Linköping ska kunna hävda sig där, när vi inte ens tränar mot eller möter sådant bra motstånd under resterande delen av året. Att vi ständigt blir knockade med 0-10 eller 1-11 på den nivån är därför inte så konstigt, men för egen del tycker jag ändå att det blir lite tråkigt, för jag vill ju liksom ta nästa steg och därför känns det faktiskt roligare att spela med Göteborg än med Linköping på elitnivå, för i Göteborg har vi mer att säga till om och vi kan utmana de andra lagen på ett helt annat sätt än vad vi i Linköping mäktar med.
Finalen vann till slut FIFH Malmö med 9-3 och klubbens tolfte SM-guld på de senaste sexton åren är därmed ett faktum. Grattis!
Det var dock nära att det inte hade blivit något spel för mig heller. SM är nämligen en licenstävling och då går det inte att spela för en annan klubb hursomhelst. Nej, då måste man tillhöra den klubben, så jag var tvungen att skriva ut och fylla i en övergångsanmälan, som sedan skulle skickas ner till Göteborg för underskrift, varefter den skulle skickas in till förbundet. Det gjorde vi, men egentligen för sent, för övergången ska vara klar en månad innan tävlingen, men i samråd med förbundet bestämdes det ändå att det inte skulle vara några problem, men problem blev det nästan ändå, för övergången blev klar, men licensen för Göteborg blev det inte, vilket egentligen innebar att jag inte skulle få spela.
Det här fick jag reda på i torsdags, men sådan tur var löste det sig ändå, för alla ville ju att jag skulle spela, Linköping ville det, Göteborg ville det, förbundskaptenerna för landslaget ville det, förbundet ville det och komitén ville det, så det löste sig och jag kunde andas ut.
Orosmomenten var dock inte borta för det, för Linda, som skulle följa med som något slags stöd, men som sedan också skulle ha komitémöte i samband med mästerskapet, hade haft så mycket med Sverigeserien förra helgen att hon inte hade hunnit kolla biljetter och boende, så när vi väl började kolla biljetter för en vecka sedan var de svindyra och dyrare blev dem, så dyra att jag inte hade haft råd med dem.
Linda tyckte dock vi skulle vänta och försöka få tag i sista minuten-biljetter, men då var de istället helt slut, så det slutade med att vi fick åka bil ner i lördags och hem igår. Inga problem för min del, men stackars Linda som fick köra alla 86 mil helt själv, men hon klagade inte och det blev riktigt trevliga bilresor, med musik på hög volym och falsksång, precis som det ska vara. Älskar att åka bil, lyssna på musik och sjunga.
Själva tävlingen då?
Ja, eftersom att Linköping inte var med i år så var det bara tre lag med, FSBU Göteborg, FIFH Malmö och IFAS Stockholm. Vi mötte varandra två gånger, varefter ettan oc tvåan möttes i en final.
Vi inledde med att bli knockade av IFAS med 5-15, trots att det var vi som gjorde både 1-0 och 2-0.
För egen del och för laget i stort var det lite billiga mål vi släppte in, bollar som vi inte brukar släppa in. Timingen i bollmötet var det stora problemet, men för egen del var jag även lite långsam ut åt både händer och fötter, så jag var inte jättenöjd efter den matchen, då jag var inblandad i flertalet mål bakåt. Som center blir man visserligen mer utsatt för vinklar etc. än vad man blir som back, men det är ingen ursäkt och det håller int att vara inne på så många mål bakåt.
Mot FIFH var det lite bättre och vi lyckades hålla ihop försvaret bättre, samtidigt som vi stängde luckan på vår tvåa, där IFAS hade gjort en hel del mål, alltså mellan centern och vänsterbacken. Jag spelade bara back här och tycker det gick bättre än som center. Kände mig mer trygg och säker i mitt spel.
FIFH vann till slut matchen med 14-7 och sedan var det dags för returmötet mot IFAS och jämfört med första matchen så var den här klart bättre, bortsätt från de första minuterna, där de ryckte åt sig en ledning med 5-0. Resten av matchen spelade vi ganska jämnt med dem och åt t.o.m. in några mål i andra halvlek, så att det som minst bara skiljde fyra mål, men mot slutet fick de återigen in tre raka mål och vann till slut med 12-5.
Finalplatsen var därmed körd för vår del och sista matchen för helgen spelades därför mot FIFH och den första halvleken där var helt klart min bästa för helgen. Hela laget spelade riktigt bra, gjorde 1-0 och låg bara under med 1-2 i halvtid. Vi fortsatte med samma spel som vi hade haft mot IFAS, bytte mycket posiioner, gömde bollen väldigt mycket, allt för att förvirra motståndarna, så att de inte visste vilken back som var var och var bollen befann sig. Det var effektivt mot IFAS och det var det här också, även om FIFH till slut kunde dra ifrån lite i andra halvlek, både med 3-1, 4-1, 5-1 och 6-1, innan vi reducerade två gånger om, varefter de satte spiken i kistan med 7-3 precis innan slutsignalen.
Trots fyra förluster är jag ändå nöjd med helgen och i synnerhet med sista matchen. den var riktigt bra, inte minst med tanke på att FIFH har fyra av de totalt sex spelarna som troligtvis kommer få platserna i truppen till rio senare i höst.
Vi visar stundtals upp ett spel som är riktigt bra och som mycket väl kan vara kärnan till något riktigt stort inför framtiden. Vi visade det redan under Malmö open i vintras och under Stockholm paragames förra hösten, men vi tar hela tiden steg framåt och redan nu märks det skillnad jämfört med förra hösten.
Göteborg är dessutom ett lag där jag trivs väldigt bra. De är lätta att umgås med, alla hjälper alla, både på och utanför planen och spelmässigt ligger de på en nivå som är mer lik min egen jämfört med lagkamraterna här hemma i Linköping. Det märks särskilt tydligt när man kommer upp i nivå, exempelvis på SM. På breddnivå har Linköping börjat dominera mer eller mindre och stormar mot guldet i Sverigeserien 2016, men på elitnivå har vi inget att säga till om och det är egentligen inte så konstigt, när ingen, förutom jag, möter så bra motstånd fler gånger under året än på SM. Därför kan man inte heller begära att Linköping ska kunna hävda sig där, när vi inte ens tränar mot eller möter sådant bra motstånd under resterande delen av året. Att vi ständigt blir knockade med 0-10 eller 1-11 på den nivån är därför inte så konstigt, men för egen del tycker jag ändå att det blir lite tråkigt, för jag vill ju liksom ta nästa steg och därför känns det faktiskt roligare att spela med Göteborg än med Linköping på elitnivå, för i Göteborg har vi mer att säga till om och vi kan utmana de andra lagen på ett helt annat sätt än vad vi i Linköping mäktar med.
Finalen vann till slut FIFH Malmö med 9-3 och klubbens tolfte SM-guld på de senaste sexton åren är därmed ett faktum. Grattis!
