goalballjonny

Den senaste tiden har inte alls gått som jag hade velat och önskat.

Som jag skrev i senaste inlägget så spelade vi Sverigeserien i Göteborg för snart en månad sedan.

det var en ganska blek insats från hela vårt lag, vi vann två och förlorade två matcher. Vi släppte in 16 mål, 4,0 mål i snitt/match, vilket är helt okej, men inte i topp för vad vi kan prestera.

Framåt gjorde vi 26 mål, 6,5 mål i snitt/match, inte jättedåligt, men betydligt lägre än vad vi brukar mäkta med.

För egen del orkade jag nästan ingenting kändes det som och var inne på en hel del mål bakåt. Med facit i hand skulle jag nog heller inte ha spelat alls under helgen, för efter densamma slog förkylningen tillbaka igen och det blev ingen träning alls den kommande veckan heller. Då hade förkylningen hållt i sig i drygt tre veckor. Inte direkt optimalt inför SM, som skulle spelas här på hemmaplan i Linköping ett par veckor senare...

Enligt min träningsplanering hade jag lagt in en toppning till SM. Den toppningen började jag träna för redan i början av juni, när VM gick av stapeln i Malmö, men någon toppning blev det inte tal om. Det var inte ens nära...

Anledningarna till det var i huvudsak tre som jag såg det:

1, Jag hade ådragit mig en ännu mer envis förkylning än den jag hade för ganska exakt ett år sedan och som höll i sig i nästan tre veckor. Nu höll den i sig i fyra veckor. Med andra ord blev det fyra veckor mer eller mindre helt utan träning.

2, Det var extremt strul med hallen tidigare i sommar, vilket gjorde att vårsäsongen hastigt och lustigt tog slut och att vi inte kunde börja träna igen förrän i början av september.

3, Kommunikationen mellan mig och mina ledsagare brast lite i somras, vilket gjorde att semestern blev förlängd med ett par veckor och viktig träning därmed försvann.

Den sista punkten var kanske mer av akademisk betydelse, men självklart påverkade det ändå.

Jag hade planerat för två helt lediga veckor i somras, både från jobb och träning. Därefter hade jag tänkt köra igång med gymträningen igen. Så blev det inte, för Maya var hemma i Sölvesborg hela sommaren, men det visste jag redan, så det var ingen big deal. Jonna jobbade hela sommaren och hade inte tid att ledsaga. Jenny var i Grekland den veckan jag tänkte börja träna och i stockholm veckan efter. Det gjorde att jag inte hade några ledsagare och fick vackert vila två veckor till. Förvisso skönt med den sommaren vi hade, men inte enligt min planering.

När jag och Julian hängde var det här aldrig något problem. Ville jag köra så körde vi, även om han gjorde något annat. då fick vi kanske ta det senare på kvällen eller så, men vi löste det alltid och det där med när vi skulle ha semester var inte ens något vi pratade om. Därför tänkte jag inte på det nu i somras heller, men det är definitivt något vi får ta med oss till nässta år, att vara mer tydliga med när vi ska vara lediga.

De andra två punkterna hade betydligt större inverkan på min tänkta toppning.

Storyn med hallen kan ni redan, men vi drar den ändå i korta drag en gång till.

I våras nämnde Agneta på vårt kansli att lokalbokningen hade sagt något om att hallen där vi tränar skulle renoveras någon gång under sommaren/hösten, men de kunde inte säga när eller hur lång tid det skulle ta. Agneta poängterade dock att om vi inte skulle kunna träna där fick de se till att ordna en annan hall åt oss och få dit våra mål, som är fastmonterade i hallen där vi är nu.

Sedan hörde vi inget mer om det, inte förrän tisdag 29 maj.

Då kontaktade Mats på kansliet Linda och sa att renoveringen startade redan dagen efter, onsdagen den 30 maj. Den skulle sedan hålla på hela sommaren, så hastigt, lustigt och väldigt snöpligt tog vårsäsongen alltså slut.

Då var det bara tur att vårt landslagsmässiga huvudmål det här året låg innan sommaren och inte efter, som det oftast brukar vara. Hade det legat på höstkanten hade jag plötsligt fått stora problem med min träning.

Efter detta fick vi inte någon information alls gratis, utan vi fick själva jaga lokalbokningen för att reda i hur lång renoveringen skulle vara och hur de hade tänkt lösa det om den drog över och in på vår höstsäsong.

Till slut fick vi iaf tag på lokalbokningen och fick veta att renoveringen planerades hålla på tills i september. Fram tills dess fick vi träna i en annan hall i vallastaden, men vi hade ingen adress dit, visste inte hur vi skulle få tillgång till hallen eller om vi ens kunde få dit alla våra bollar och annan utrustning, för den var ju kvar i vår ordinarie hall.

Vi fick så småningom tag i vaktmästaren på Vallastaden, men han hade inte fått någon information alls om att vi skulle träna där, så han kunde inte hjälpa oss med taggar och nycklar och annat. Dessutom var detta mitt i semestertider, så inte förrän i augusti lyckades vi lösa de bitarna. Då hade jag redan hunnit vara i kontakt med lokalbokningen och frågat kring rutinerna för vems ansvar det är att meddela berörd hall/arena att en klubb ska träna där, om det är lokalbokningen som ska göra det eller om det är vårt ansvar som klubb att göra det.

Sent om sider fick jag svar på detta och då är det numera tydligen så att de har ett nytt bokningssystem och då är det upp till vaktmästaren på aktuell hall/arena att uppdatera sig på vem/vilka som ska vara där, men lokalbokningen erkände att det ditills hade fungerat lite si och så med det.

Hursomhelst så visade det sig till slut dock att trots alla ansträngningar med att försöka få till en tillfällig hall att träna i medan Tokarp renoverades så blev det bara en energitjuv, för det blev inga träningar alls i den hallen.

När det till slut hade löst sig med tillgång till hallen var någon tvungen att hämta nycklar och taggar mellan 07:30-15:00. Problemet är bara att alla vi jobbar, så ingen hade tid att hämta dem. Så till slut fick Agneta på kansliet fixa det och när vi väl fick nyckeln var det bara en vecka kvar innan vår ordinarie hall skulle öppna igen efter renoveringen.

I början av september kom vi till slut igång med träningarna i en helt nyrenoverad hall, nya fräscha omklädningsrum och duschar och dessutom nytt golv i hallen. Ett helt annorlunda golv jämfört med det gamla. Det här är väldigt mycket mer stumt och inte alls lika glatt som det gamla. Det gör att både bollen och en själv beter sig annorlunda jämfört med det gamla golvet.

Skönt var det i vilket fall att komma igång med träningarna igen, första träningen på drygt tre månader och med tanke på det var det en helt okej träning.

Därefter gick det dock inte heller som jag önskade och ville. Tre bollpass blev det för min del innan den där envetna förkylningen smög sig på. Tre bollpass på drygt fyra månader. Det är inte direkt optimalt för att toppa inför ett svenskt mässterskap och när förkylningen väl var där blev det som sagt i stort sätt ingen träning alls på ytterligare en månad.

Det började med att jag var och föreläste i början av september, närmre bestämt den 11 september. Det kändes lite jobbigt att prata så högt och så länge, men det gick bra. Senare på eftermiddagen försvann dock bara rösten. Jag kunde knappt prata alls och dagen efter var det ännu värre. Jag har aldrig tappat rösten helt, men det här är nog det närmsta jag har varit att göra det. Jag blev helt däckad, hade feber, ont i halsen, snorade och kunde inte prata. Jag var hemma från jobbet torsdagen 13 september, var sjuk hela helgen och var även hemma måndagen och tisdagen veckan efter. Därefter kände jag mig tillräckligt pigg för att kunna jobba, men träna var det fortfarande inte tal om.

Jag fick vackert vila drygt en vecka till, innan jag torsdagen innan Sverigeserien äntligen kände mig frisk igen. Jag och Christian körde då ett bollpass själva, ett förhållandervis bra bollpass måste jag ändå säga, men framförallt var det skönt att få lite boll i kroppen inför Sverigeserien samma helg, 29-30 september.

Med facit i hand skulle jag nog som sagt inte ha spelat något alls under Sverigeserien, för efter helgen slog förkylningen tillbaka igen, blev värre, vilket resulterade i att det inte blev någon träning alls den veckan heller och inte heller något landslagsläger helgen efter, 6-7 oktober.

Efter att jag mailat en uppdatering av min hälsostatus till landslagsledningen innan helgen var deras bedömning, helt korrekt, att jag istället skulle vara hemma under helgen och vila.

Det var givetvis helt rätt beslut, men det var samtidigt väldigt frustrerande att jag inte alls var där jag ville vara just då och det kändes inte alls bra inför SM helgen efter.

Bättre blev det inte heller när Linda droppade beskedet drygt en vecka innan SM att vi inte skulle kunna ställa upp alls där heller. Jag trodde nästan det var ett skämt när jag först läste det, för de matcherna, på den nivån, hade jag sett fram emot att spela på hemmaplan, för första gången någonsin, sedan någon gång i våras.

nu slutade det med att Boris inte fick ihop sitt livspussel och att Christer hade dragit sitt lår i veckan innan, vilket innebar att vi stod med två spelare, jag och Albin.

Med andra ord, inget lag och vi stod då inför valet att antingen inte spela alls eller att spela utom tävlan.

Jag var inte alls sugen på att spela då, för ett SM är ändå ett SM, det är den högsta nationella tävlingen du alls kan spela på i Sverige och då går man givetvis in för att vinna. När det inte ens går att vinna på förhand, då blir det svårt att tagga till det där lilla extra.

Jag försökte förklara det för Jennifer, som menade på att jag ju brukar vara motiverad och taggad på landslagslägren, men då är det ju en helt annan sak. Där är det träning som är syftet. Det är det inte på ett svenskt mästerskap. Där gäller det att vinna.

Så först var jag väldigt tveksam till om jag alls var motiverad till att ställa upp. Det var dessutom väldigt kort tid att ordna allting på.

Om vi inte alls skulle spela skulle spelschemat och hela helgen behöva göras om, bara en dryg vecka innan mästerskapet. Skulle vi trots allt välja att spela utom tävlan var detta tvunget att godkännas av de övriga lagen och så fick det till slut också bli.

vi ställde alltså upp och spelade gruppspelet utom tävlan med ett lag bestående av mig, Albin, Jennifer, Jörgen och Rebekah Krebs från Stockholm. Sedan fick FIFH Malmö, FSBU Göteborg och IFAS Stockholm göra upp om medaljerna under söndagen, då det blev hälfften så många matcher som var tänkt, eftersom att det då inte blev någon bronsmatch när vi inte var med och dessutom bara en semifinal, lag 2 mot lag 3 i gruppspelet.

Mer om SM och hur det gick där tar vi dock i nästa inlägg, men helt klart var iaf att min toppning till mästerskapet gick helt snett och att vi till slut alltså inte ens kunde vara med och tävla i den största tävlingen här på hemmaplan som vi någonsin har spelat.

så nej, hösten har hittills inte alls gått som jag har velat...