En fjärdeplats i Sverigeserien 2019
Efter att ha tagit hem totalsegern av Sverigeserien tre år i rad fick vi nu lämna över titeln till Göteborg under 2019.
Vi slutar fyra i serien, men gör trots allt en stark avslutning och var i slutänden bara 4 poäng från ett brons.
Vi visste och hade räknat med att 2019 skulle bli lite av en nystart för oss, då Christer Engman och Boris Samuelsson, som spelat med oss de senaste åren och varit en stor bidragande anledning till de tre raka totalsegrarna, nu istället skulle spela med Stockholmsklubbar. Det gjorde att vi i Linköping hade ett väldigt tunnt lag under året, där spelare som tidigare kanske bara varit med och gjort fåtalet inhopp nu skulle agera nyckelspelare.
Därför fick vi skruva ner förväntningarna ordentligt inför året och det såg inte heller särskilt ljust ut efter den första omgången av Sverigeserien, då vi hade 0 poäng och en målskillnad på 25-74 (-49).
Inte heller andra omgången gick något vidare, men vi tog iaf första poängen och segern för året, men låg ändå tvärsist efter halva serien, med 3 poäng och en målskillnad på 60-132 (-72).
Sedan hände något.
Tredje omgången i Göteborg blev helt annorlunda, ungefär som natt och dag. Detta trots att vi nu bara var fyra spelare, eller ja, 3,5 spelare, då Albin fick ett kraftigt ep-anfall precis när vi var framme i Göteborg på fredagen och fick tillbringa halva natten på akuten.
Trots det tog vi 16/18 poäng, vann fem matcher och spelade en oavgjord. Vi stannade på 16 poäng, flest av alla lag den omgången, och en målskillnad på 59-32 (+27). Totalt dubblade vi alltså nästan våra antal gjorda mål, från 60 till 119. Bakåt gick vi från 132 till 164 och minskade den negativa totalen från -72 till -45.
Var det spelet och den scenförändringen kom ifrån vet jag faktiskt inte riktigt och jag måste säga att jag själv t.o.m. var lite förvånad över hur bra det gick, med tanke på hur få lagträningar vi hade haft, men Broman hade tagit enorma steg framåt sedan omgången i Linköping och jag fortsatte att producera mål framåt. I Linköping gjorde jag 23 mål och det kan ha varit första gången jag gjorde över 20 mål i en och samma tävling. Här gjorde jag 28 mål.
Den fenomenala helgen gjorde att vi, trots den blytunga starten av året och serien, hade chans att nå medalj under fjärde och sista omgången av Sverigeserien, som precis som vanligt spelades i Malmö.
Tyvärr kunde inte Hammarby/Brukarhuset vara med under helgen, då de inte fick ihop något lag. Alla deras matcher slutade därmed 3-0 till motståndarna och hade räknats om till poäng inför helgen.
Det gjorde att vi parkerade på fjärde plats med 25 poäng inför helgen. Det var 8 poäng upp till FIFH Malmö på tredje plats och 10 poäng upp till Hammarby/Brukarhuset på andra plats.
Eftersom att Hammarby/Brukarhuset inte deltog spelade vi bara fyra matcher under helgen och för att nå silvret skulle vi alltså behöva gå rent, samtidigt som FIFH Malmö inte tog mer än en seger. Det var inte särskilt troligt, men bronsset kunde vi nå. Där behövde vi dock i stort sätt också gå rent, eftersom att Malmö högst troligt skulle pasera Hammarby/Brukarhuset och det därmed var just Stockholmslaget vi var tvungna att passera för att nå medalj.
Dessvärre sprack det direkt i första matchen, där vi mötte just FIFH Malmö i en riktig nyckelmatch.
Som de brukar göra på hemaplan hade de stärkt upp laget lite med några danska landslagsspelare, eller, den här gången var det bara en dansk landslagsspelare i form av Anja Christensen, men det var också hon som gjorde målen. Totalt 12 mål under helgen och med det vann hon också skytteligan på damsidan med totalt 82 mål.
Det rasade iväg ordentligt i början av matchen och såg ut att gå mot en tidig knock, när Malmö ledde med typ 4-1 eller 5-1 redan efter några minuter. Vi repade dock mmod, men orkade aldrig ikapp och förlorade till slut med 11-8.
Det gjorde att Malmö då var 11 poäng före oss med 9 poäng kvar att spela om. Därmed kunde vi inte heller passera Hammarby/Brukarhuset, även om vi vunnit de tre återstående matcherna.
Med medaljchansen borta följde vi upp den inledande förlusten med ännu en förlust, den här gången 8-3 mot Göteborg. Spelet stämde inte riktigt, det var bättre än i första matchen, men vi kom ändå inte upp i vår högsta potential och det var alldeles för många billiga mål vi släppte in.
En tung matchdag fick sedan iaf avslutas med en seger, när vi slog IFAS med 7-3, vilket följdes upp av en stark laginsats i helgens och årets sista match, då vi tog revansch på Göteborg och vann med 5-3.
De båda segrarna gjorde att vi tog 6 poäng och stannade på en målskillnad av 23-25 (-2) under helgen.
Inte lika bra som i Göteborg, men med tanke på att vi bara var tre spelare, efter ett sent avhopp, och alltså inte hade några avbytare, att Jennifer inte alls var med i huvudet och att jag kände mig lite halvt förkyld, så var det ändå klart godkänt. Jag fortsatte dessutom att göra relativt mycket mål. 14st blev det här, men då ska kommas ihåg att det här bara var på fyra matcher. På sex matcher hade det alltså varit 21 mål. Inte lika bra som varken i Linköping eller Göteborg, och med tanke på att Hugo Axell, som också vann herrarnas skytteliga med 109 mål, gjorde 27 mål på fyra matcher, så kunde jag inte riktigt mäta mig där. Jag slutar dock totalt fyra i herrarnas skytteliga med 65 mål på tre omgångar och 16 matcher. Det ger 4,1 mål/match och hade, vid fullt deltagande hela serien, stannat på 97,5 mål. Det är faktiskt riktigt, riktigt bra för att vara jag, inte ens i närheten av vad jag har presterat tidigare år, då jag legat på drygt 30 mål.
Så det främsta jag själv tar med mig från årets serie är min offensiv, som har gått framåt något enormt under året!
Sluttabellen skrivs då enligt följande:
1, Göteborg 57p +90
2, FIFH Malmö 39p -3
3, Hammarby/Brukarhuset 35p +21
4, Linköping 31p -41
5, IFAS 22p -67
Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att den dåliga och svaga inledningen av serien låg oss i fatet resten av året och gjorde till slut att vi missade medalj. Visst, vinst mot just Hammarby/Brukarhuset i Göteborg, istället för 5-5, hade gett oss 33 poäng och Hammarby/Brukarhuset 34. Lägg där till ett par poäng här eller där under året så hade vi tagit bronset, så klart det är små marginaler, men i grumden var det ändå den svaga starten som fällde oss det här året.
Med tanke på att laget känns betydligt mer stabilt nu än för ett år sedan, även utan Christer och Boris, så tror jag nog att vi kan höja ribban även som lag i år och sikta på medalj i Sverigeserien igen. Det tror jag definitivt inte är någon omöjlighet!
Vi slutar fyra i serien, men gör trots allt en stark avslutning och var i slutänden bara 4 poäng från ett brons.
Vi visste och hade räknat med att 2019 skulle bli lite av en nystart för oss, då Christer Engman och Boris Samuelsson, som spelat med oss de senaste åren och varit en stor bidragande anledning till de tre raka totalsegrarna, nu istället skulle spela med Stockholmsklubbar. Det gjorde att vi i Linköping hade ett väldigt tunnt lag under året, där spelare som tidigare kanske bara varit med och gjort fåtalet inhopp nu skulle agera nyckelspelare.
Därför fick vi skruva ner förväntningarna ordentligt inför året och det såg inte heller särskilt ljust ut efter den första omgången av Sverigeserien, då vi hade 0 poäng och en målskillnad på 25-74 (-49).
Inte heller andra omgången gick något vidare, men vi tog iaf första poängen och segern för året, men låg ändå tvärsist efter halva serien, med 3 poäng och en målskillnad på 60-132 (-72).
Sedan hände något.
Tredje omgången i Göteborg blev helt annorlunda, ungefär som natt och dag. Detta trots att vi nu bara var fyra spelare, eller ja, 3,5 spelare, då Albin fick ett kraftigt ep-anfall precis när vi var framme i Göteborg på fredagen och fick tillbringa halva natten på akuten.
Trots det tog vi 16/18 poäng, vann fem matcher och spelade en oavgjord. Vi stannade på 16 poäng, flest av alla lag den omgången, och en målskillnad på 59-32 (+27). Totalt dubblade vi alltså nästan våra antal gjorda mål, från 60 till 119. Bakåt gick vi från 132 till 164 och minskade den negativa totalen från -72 till -45.
Var det spelet och den scenförändringen kom ifrån vet jag faktiskt inte riktigt och jag måste säga att jag själv t.o.m. var lite förvånad över hur bra det gick, med tanke på hur få lagträningar vi hade haft, men Broman hade tagit enorma steg framåt sedan omgången i Linköping och jag fortsatte att producera mål framåt. I Linköping gjorde jag 23 mål och det kan ha varit första gången jag gjorde över 20 mål i en och samma tävling. Här gjorde jag 28 mål.
Den fenomenala helgen gjorde att vi, trots den blytunga starten av året och serien, hade chans att nå medalj under fjärde och sista omgången av Sverigeserien, som precis som vanligt spelades i Malmö.
Tyvärr kunde inte Hammarby/Brukarhuset vara med under helgen, då de inte fick ihop något lag. Alla deras matcher slutade därmed 3-0 till motståndarna och hade räknats om till poäng inför helgen.
Det gjorde att vi parkerade på fjärde plats med 25 poäng inför helgen. Det var 8 poäng upp till FIFH Malmö på tredje plats och 10 poäng upp till Hammarby/Brukarhuset på andra plats.
Eftersom att Hammarby/Brukarhuset inte deltog spelade vi bara fyra matcher under helgen och för att nå silvret skulle vi alltså behöva gå rent, samtidigt som FIFH Malmö inte tog mer än en seger. Det var inte särskilt troligt, men bronsset kunde vi nå. Där behövde vi dock i stort sätt också gå rent, eftersom att Malmö högst troligt skulle pasera Hammarby/Brukarhuset och det därmed var just Stockholmslaget vi var tvungna att passera för att nå medalj.
Dessvärre sprack det direkt i första matchen, där vi mötte just FIFH Malmö i en riktig nyckelmatch.
Som de brukar göra på hemaplan hade de stärkt upp laget lite med några danska landslagsspelare, eller, den här gången var det bara en dansk landslagsspelare i form av Anja Christensen, men det var också hon som gjorde målen. Totalt 12 mål under helgen och med det vann hon också skytteligan på damsidan med totalt 82 mål.
Det rasade iväg ordentligt i början av matchen och såg ut att gå mot en tidig knock, när Malmö ledde med typ 4-1 eller 5-1 redan efter några minuter. Vi repade dock mmod, men orkade aldrig ikapp och förlorade till slut med 11-8.
Det gjorde att Malmö då var 11 poäng före oss med 9 poäng kvar att spela om. Därmed kunde vi inte heller passera Hammarby/Brukarhuset, även om vi vunnit de tre återstående matcherna.
Med medaljchansen borta följde vi upp den inledande förlusten med ännu en förlust, den här gången 8-3 mot Göteborg. Spelet stämde inte riktigt, det var bättre än i första matchen, men vi kom ändå inte upp i vår högsta potential och det var alldeles för många billiga mål vi släppte in.
En tung matchdag fick sedan iaf avslutas med en seger, när vi slog IFAS med 7-3, vilket följdes upp av en stark laginsats i helgens och årets sista match, då vi tog revansch på Göteborg och vann med 5-3.
De båda segrarna gjorde att vi tog 6 poäng och stannade på en målskillnad av 23-25 (-2) under helgen.
Inte lika bra som i Göteborg, men med tanke på att vi bara var tre spelare, efter ett sent avhopp, och alltså inte hade några avbytare, att Jennifer inte alls var med i huvudet och att jag kände mig lite halvt förkyld, så var det ändå klart godkänt. Jag fortsatte dessutom att göra relativt mycket mål. 14st blev det här, men då ska kommas ihåg att det här bara var på fyra matcher. På sex matcher hade det alltså varit 21 mål. Inte lika bra som varken i Linköping eller Göteborg, och med tanke på att Hugo Axell, som också vann herrarnas skytteliga med 109 mål, gjorde 27 mål på fyra matcher, så kunde jag inte riktigt mäta mig där. Jag slutar dock totalt fyra i herrarnas skytteliga med 65 mål på tre omgångar och 16 matcher. Det ger 4,1 mål/match och hade, vid fullt deltagande hela serien, stannat på 97,5 mål. Det är faktiskt riktigt, riktigt bra för att vara jag, inte ens i närheten av vad jag har presterat tidigare år, då jag legat på drygt 30 mål.
Så det främsta jag själv tar med mig från årets serie är min offensiv, som har gått framåt något enormt under året!
Sluttabellen skrivs då enligt följande:
1, Göteborg 57p +90
2, FIFH Malmö 39p -3
3, Hammarby/Brukarhuset 35p +21
4, Linköping 31p -41
5, IFAS 22p -67
Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att den dåliga och svaga inledningen av serien låg oss i fatet resten av året och gjorde till slut att vi missade medalj. Visst, vinst mot just Hammarby/Brukarhuset i Göteborg, istället för 5-5, hade gett oss 33 poäng och Hammarby/Brukarhuset 34. Lägg där till ett par poäng här eller där under året så hade vi tagit bronset, så klart det är små marginaler, men i grumden var det ändå den svaga starten som fällde oss det här året.
Med tanke på att laget känns betydligt mer stabilt nu än för ett år sedan, även utan Christer och Boris, så tror jag nog att vi kan höja ribban även som lag i år och sikta på medalj i Sverigeserien igen. Det tror jag definitivt inte är någon omöjlighet!
