goalballjonny

Följ min väg mot världseliten i goalball

Silver i Stockholm paragames 2018

Publicerad 2018-11-30 17:06:00 i Tävling,

Något positivt kommer alltid ur det negativa.

Efter en höst där nästan ingenting har gått som jag hade önskat blev det ändå ett silver i elitklassen under stockholm paragames för knappt en månad sedan.

Jag ingick i FSBU Göteborgs elitlag tillsammans med Nils Posse, olof Ryberg, David Lara Levén och Oscar Alverstedt.

Linköping, som spelade i den öppna kklassen, lånade då istället in ludvig Nilsson från Malmö, samt att Sixten Berner och "Ockelbo" spelade med dem också.

Med tanke på hur lite spelarna i Linköping hade spelat med varandra var det inte illa när det räckte hela vägen till ett brons. En riktig rysare i bronsmatchen blev det dessutom också, där det stod 4-4 efter full tid och där Jennifer Flisborg sedan avgjorde i förlängningen med 5-4-målet.

För vår del i elitklassen slutade det som sagt med ett silver. Detta efter att vi först gjort en riktigt dålig match mot BSI från Danmark, där vi förlorade med 13-8.

Det var många skitmål vi släppte in, bollar som vi normalt inte släpper in och vi spelade väldigt mycket som tre individer ute på planen, inte tillsammans.

Nej, det var inte mycket som stämde i den matchen och vi blickade istället framåt mot nästa match som spelades mot IFAS Stockholm, vilka ju Göteborg mötte i SM-finalen bara några veckor tidigare, där IFAS drog det längsta strået och vann med 11-9.

Här blev det dock också en klar förlust, 3-11, men resultatet speglar inte alls hur matchbilden såg ut. Tvärtom var det vi som hade övertaget i första halvlek och jag vet inte hur många bollar de blockade upp i ribban, ut eller som tog i stolpen och ut. Samtidigt spelade vi väldigt tryggt defensivt, på en helt annan nivå än i första matchen mot BSI.

IFAS ledde ändå med en eller ett par bollar i halvtid, men i början av andra halvlek hade vi en dipp där vi släppte in några bollar på relativt kort tid och det orkade vi sedan aldrig hämta upp igen, vilket alltså innebar att det blev en ganska komfortabel seger för IFAS.

Sista gruppspelsmatchen vann vi iaf mot Hammarby, som ställde upp med ett lag för första gången på flera år. Det bestod av flera gamla landslagsspelare från 90-talet, däribland Christer engman och Boris Samuelsson, som brukar spela med oss i Linköping under Sverigeserien.

Det blev en rolig match att spela och vi vägde till slut tyngre och vann med 8-4.

Det innebar att vi slutade trea i gruppen, bakom IFAS och BSI, och fick chans till revansch mot just BSI i semifinalen och den chansen tog vi.

Vi styrde matchen direkt från start och tog ledningen gång på gång. Danskarna kvitterade dock lika snabbt, tills det var deras tur att både göra 5-4 och 6-5. Här visade vi dock prov på lugn och tro på oss själva, för metodiskt jobbade vi tillsammans ner dem och vände matchen till 8-6, vilket innebar chans till revansch även i finalen, där vi återigen ställdes mot IFAS, som knockade Hammarby i den andra semifinalen.

Nu vet ni ju redan hur det slutade med tanke på rubriken, men guldet var inte långt bort ska jag säga! Tvärtom.

Vi spelade ruskigt tight och defensivt stabilt, samtidigt som Nisse och olof producerade framåt. Särskilt Olof hade en studs som var i världsklass. Den gick in en bra bit över killarna på andra sidan och vi ledde med 5-3 i halvtid, en ledning som vi utökade till 6-3.

Det stod sig en bra bit in i andra halvlek, men till slut orkade vi inte riktigt hålla ihop det hela vägen, utan IFAS kunde vända till 8-6 under matchens sista fem minuter och därigenom ta hem guldet.

Klart det var tungt att förlora finalen, men när det hade lagt sig litegrann var jag ändå väldigt nöjd med vår insats. Ett silver i elitklassen är ändå ett silver i elitklassen och framförallt är det så otroligt kul att spela tillsammans med de där killarna! Det känns tryggt att ha de bakom mig som backar när jag spelar center och både Nisse och Olof sa samma sak om mig som center också, att det känns väldigt lätt och tryggt att spela med mig som center.

Jag känner att min högstanivå är hög, där håller jag definitivt på elitnivå, men när jag har spelat runt en halvlek börjar jag svikta och det märks främst på mitt fokus. Jag får svårare att hålla fokus här och nu, tankarna flyger lättare iväg till ett moment senare eller till något helt annat och då är det givetvis lättare att göra misstag. Jag blir självklart trött rent fysiskt också, men framförallt märker jag det mentalt. Ett exempel här var en boll jag styrde över Olof, som var vänsterback, för att jag var för långsam och inte hann ut med armarna. Det var ganska sent i halvleken och om det hade varit tidigare i densamma hade jag garanterat tagit den bollen, men nu var jag aningen långsammare i reaktionerna, både fysiskt och mentalt, och det räcker för att styra in en boll på den nivån.

Så där finns saker att jobba på, men jag är ändå väldigt nöjd med min insats under helgen. Särskilt med tanke på hur lite boll jag hade i kroppen, typ fyra bollpass på fem månader eller något i den stilen, men grundnivån finns där inne, den ska bara vässas ytterligare och med lite mer kontinuitet i träningen i stort, men framförallt bollpassen, så ska det här nog bli riktigt bra fram mot kvalet till paralympics nästa år!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela

Besökare online: Besökare idag: Besökare fr.o.m. 14-10-25: